Sjöranunkel

Ranunculus lingua L.

Svenska synonym: åmöga, åmöja

Kjempesoleie Langbladet Ranunkel Jokileinikki Greater Spearwort Zungen-Hahnenfuß

Beskrivning. Sjöranunkel är en flerårig, kal ört som kan bli mer än meterhög och är den största av våra smörblommor (Ranunculus). Stjälken är ihålig, en centimeter tjock, med upp till två decimeter långa blad som är enkla och lansettlika med svagt och otydligt glestandad kant. Både stjälken och bladen är oftast grågröna. Sjöranunkel blommar i juli-augusti med mycket stora, omkring fyra centimeter breda, blommor med glänsande gula kronblad. Frukterna är något gropiga med kort böjd näbb.
Sjöranunkel liknar ingen annan svensk växt, dess stora blankt gula blommor och långa lansettlika blad gör den lätt att känna igen.

Utbredning. Sjöranunkel är ganska ovanlig, men växer ofta i stora bestånd där den finns. Arten är vanligast i södra Sverige, från Skåne till Uppland, men förekommer sällsynt upp till södra Lappland. Den föredrar näringsrika sjöar, åar och kärr, och växer tillsammans med arter som vass (Phragmites australis), bredkaveldun (Typha latifolia), säv (Schoenoplectus lacustris), jättestarr (Carex riparia), sprängört (Cicuta virosa) och vattenskräppa (Rumex hydrolapathum). Arten växer ofta ganska blött och den kan vara svår att få syn på, i synnerhet som dess blad inte är olika vassens. Första fynduppgift är från Uppland och publicerades 1732, men arten finns omnämnd redan på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning. Sjöranunkel odlas ibland som prydnadsväxt i dammar.

Etymologi. Artnamnet lingua är latinets ord för tunga och syftar på bladformen.

Referenser

"Åmöjan är nästan skarpare än sjelfva Ältmöjan (nästa art), isynnerhet i bladen och fröen, så att den lärer dödat boskap som betat densamma. Torkad blir den deremot, liksom de andra arterna, oskadlig. Emellertid hörer den till de vackraste arterna i slägtet, så att den nästan kan kallas en praktväxt. Såsom nämndt, växer den icke sällan bland Kolvass, i hvars mörkt blågröna massa dess blommor, såsom Wahlenberg uttrycker sig, blänka och blixtra vid vädrets flägt så starkt mot solen, att man på långt håll kan komma i förundran hvad det må vara."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)