Gullviva

Primula veris L.

Vetenskapliga synonym: P. officinalis Hill
Svenska synonym: gökblomma, Jungfru Marie nycklar, oxlägg, Sankt Pers nycklar

Marinøkleblom Hulkravet Kodriver Kevätesikko Cowslip Echte Schlüßelblume

Beskrivning. Gullviva är en flerårig ört med en basal bladrosett och en två till tre decimeter hög blomstängel med gula blommor. Bladen är oregelbundet tandade i kanten och har en tvärt avsmalnande bladbas. Den bladlösa stängeln har en toppställd blomflock med väldoftande, hängande blommor. Blommans foder är ljusgrönt, åsat och något uppblåst. Blomkronan är tubformad och har skålformigt bräm med brandgula fläckar. Gullviva har två olika blomtyper som förekommer i samma antal. Den ena har ståndarna i kronpipens mynning och ett kort stift, medan den andra typen har ståndarna nere i kronröret och ett långt, något utskjutande stift. För att bli befruktade måste en kortstiftad blomma pollineras med pollen från en långstiftad. Detta förhindrar självpollinering. Växter med dessa två typer av blommor brukar kallas heterostyla (av heteros, olika och stylus, stift). Gullviva blommor i blommar i maj-juni, eller "från svalans ankomst till granens blomning" som Linné skriver. Efter blomningen reser sig blomskaften så att de vid fruktmognaden står rakt upp. Fruktkapseln är kortare än fodret och spricker upp stjärnformigt i toppen.
Gullviva är mycket lik lundviva (P. elatior) men den senare har större blommor, mer jämnt avsmalnande blad, foderflikar som är dubbelt så långa som breda och en fruktkapsel som är längre än fodret, dessutom har blommorna ett platt kronbräm som saknar fläckar och kronpipens mynning är slät hos lundviva men veckad hos gullviva. Gullviva kan korsa sig med både lundviva och jordviva (P. vulgaris), förädlade hybrider med jordviva är vanliga i odling och brukar kallas trädgårdsviva (P. x polyantha). De tre arterna gullviva, lundviva och jordviva är gulblommiga, medan övriga arter i släktet vivor (Primula) har violetta blommor.

Utbredning. Gullviva förekommer i Syd- och Mellansverige, den växer i ängsmark, gräsmark och i skogar på mullrik mark, och föredrar kalkrika jordar. Bladen sitter i en basal rosett och därför trivs gullvivan bäst i låg vegetation och den missgynnas då omgivande vegetation blir för högväxt. Första fynduppgift. Arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Blommorna användes förr till att färga brännvin och snus och man har också gjort vin, så kallat oxläggevin, på blommorna. Späda blad har använts till sallad. Flera mer eller mindre förädlade sorter av gullviva odlas och former med röda blommor (f. hortensis) finns ofta i gullvivepopulationer i gamla trädgårdar.

Övrigt. Gullviva är Närkes landskapsblomma.

Etymologi. Artnamnet veris kommer av latinets ord för årstiden vår. Namnet oxlägg är känt sedan medeltiden. Vissa av gullvivans äldre svenska synonymnamn används idag på ett par arter ur familjen orkidéer (Orchidaceae), nämligen Sankt Pers nycklar (Orchis mascula) och Jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata).

Referenser

"Bladen ätas wäl, men utan begär af Geten, Fåret och Hästen. De hafwa för detta warit mycket anwände til föda för menniskor, och njutits dels i Grönkål, dels stufwade, dels til Sallat, och man har äfwen bakat dem in i Pannkakor; men detta bruk har gifwit wika för andra grönsaker...
...De utur sina Blomhylster uttagne och torrkade Blommor, har man nyttjat såsom Thee, dels ensamme, dels i blandning med andra Örter, i synnerhet för dem som dragas med Flussgickt. Såsom botemedel i denna sjukdom, förtjenar det dock icke rekommenderas, fast det oskyldigt kan nyttjas, och är i synnerhet i blandning med torr Citronmeliss et icke obehageligt Thee, och mycket gagneligare än det gröna Ostindiska. Det så kallade oxläggevinet, som af dem beredes, är en angenäm, läskande och sund dryck."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)