Anagallis L.

Mirar

Beskrivning. Kala, ettåriga örter. Stjälk mer eller mindre grenig, upprätt eller nedliggande. Blad motsatta eller ibland strödda upptill, oskaftade, äggrunda, helbräddade. Blommor fyr- eller femtaliga, skaftade eller oskaftade, ensamma i bladvecken. Foder djupt flikat. Krona djupt femflikad, röd, blå eller vit. Ståndare fria, ståndarsträngar ludna eller kala. Stift ett. Fruktämne översittande. Frukt en klotrund lockkapsel. Frön vårtiga.
Kromosomtal: 2n=22 (knutört), 2n=40 (blåmire, rödmire).

Övrigt. Arten knutört (A. minima) förs numera till släktet mirar, men har länge ansetts utgöra ett eget släkte, Centunculus.

Etymologi. Släktnamnet Anagallis kommer av grekiskans ana (upp) och agallein (glädja) och betyder, enligt Wikström i Stockholms flora (1840), 'att glädja'. Han skriver vidare att namnet syftar på dess användning inom läkekonsten. Men man har även gjort andra tolkningar av släktnamnet.
Namnet Anagallis går också igen i det latinska artepitetet hos vattenveronika (Veronica anagallis-aquatica). Det svenska namnet mire, i pluralis mirar, förklaras i Normalförteckning öfver svenska växtnamn, (Meddelanden från Kongliga Landtbruksstyrelsen. N:r 3 1894) på följande sätt: "...Då Stellaria emellertid måste kallas arf och då rödarf såsom släktnamn äfven är olämpligt, enär det finnes arter med andra färger än röda, hvaraf en svensk med blå blommor, har såsom namn på Anagallis upptagits det med arf synonyma mire (tyska miere), som hos oss bevarats på Gotland".

Släktet har ett trettiotal arter varav två, rödmire (A. arvensis) och knutört (A. minima), förekommer regelbundet i Sverige. Tillfälligt kan även arten blåmire (A. foemina) påträffas. Den sydeuropeiska arten praktmire (A. monellii) odlas ibland som trädgårdsväxt.

Arter:
blåmire (A. foemina)
knutört (A. minima)
rödmire (A. arvensis)

Bestämningsnyckel

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

"Slägtnamnet härledes af ana och agallein att glädja, emedan det medicinska bruket af denna växt skulle, enligt Plinius och Dioscorides, lätta kroppsliga plågor och följakteligen göra själen tillgänglig för gladare intryck."

Ur Stockholms flora av J. E. Wikström (1840)