Bergsyra

Rumex acetosella L.

Vetenskapliga synonym: Acetosella vulgaris (W. D. J. Koch) Fourr.; Rumex acetosella L. var. tenuifolius Wallr., R. tenuifolius (Wallr.) A. Löve (ssp. tenuifolius)
Svenska synonym: bergssyra; äkta bergsyra (ssp. acetosella), rödsyra (ssp. tenuifolius)

Småsyre Rødknæ Ahosuolaheinä Hundasúra Sheep's Sorrel Kleiner Sauerampfer

Beskrivning. Bergsyra är en lågväxt, flerårig ört med skilda han- och honplantor. Stjälkarna är greniga och kan bli upp till tre decimeter höga, men är oftast betydligt lägre. Bladen är kala och har spjutlik bas med smala, oftast utböjda flikar. Stjälkbladen är smala och helbräddade. Arten blommar i juni-juli, blomställningen är glesblommig och liksom blommorna ofta rödaktig. Honblommornas inre hylleblad är korta och täcker inte frukten. Bergsyra är variabel och brukar delas i ett par underarter som skiljer sig i kromosomtal och ett par vegetativa karaktärer. Huvudunderarten äkta bergsyra (ssp. acetosella) har breda basala blad med spjutlikt utböjda flikar, medan underarten rödsyra (ssp. tenuifolius (Wallr.) O. Schwarz) har smala basala blad med inrullad kant och trådsmala utböjda bladflikar.
Bergsyra liknar mest ängssyra (R. acetosa), men den senare är större och har korta, breda, bakåtriktade basala bladflikar, samt honblommor vars inre hylleblad täcker frukten.

Utbredning. Bergsyra är vanlig i hela landet. Den växer på berghällar, torrbackar, sandmarker, strandklippor och andra typer av torra marker. Första fynduppgift publicerades av Rudbeck år 1658 i Catalogus plantarum, men arten var känd redan under medeltiden (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet acetosella är en diminutiv form av latinets acetosus (sur, syrlig) och syftar på bladens syrliga smak.

Referenser

"Bergsyran är ganska sällskaplig och växer icke sällan så rikligt att hela ställen bli rödaktiga deraf. Den bosätter sig gerna bland de mossor (Dicrana, Orthotricha o. d.), som till en stor del bilda det tunna mullagret på berg och hällar."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)