Fjällsyra

Oxyria digyna (L.) Hill

Fjellsyre Fjeldsyre Hapro Ólafssúra Mountain Sorrel Säuerling

Fjällsyra Beskrivning. Fjällsyra är en kal ört med njurlika långskaftade rosettblad och gröna blommor i vipplik ställning. Stjälken kan bli upp till tre decimeter hög och är vanligen bladlös med uppåtriktade grenar i blomställningen. Rosettbladen är njurformade och har syrlig smak. Fjällsyra, blommor Fjällsyra blommar från juni till augusti, blommorna är grönaktiga, hängande och har fyra hylleblad och sex ståndare. Frukterna är platta och har en bred ofta rödaktig vingkant.
Fjällsyra liknar arter i släktet skräppor (Rumex), men de senare har bladiga stjälkar och sextaligt hylle med tre yttre och tre inre hylleblad.

Fjällsyra Utbredning. Fjällsyra är vanlig i fjälltrakterna, men förekommer också sällsynt i skogslandet. Den växer på fuktig mark. Första fynduppgift är från fjällen och publicerades av Rudbeck 1720 (Nordstedt 1920).

Fjällsyra, frukter Användning. Enligt Nyman (1868) användes fjällsyra som ängssyra (Rumex acetosa) och han skriver "under de svenska expeditionerna till Spetsbergen begagnades ibland Fjellsyra, lagad såsom ett slags spenat". Syrligheten beror på att växten innehåller oxalsyra som i stora mängder är giftigt, förgiftningsfall är dock inte kända.

Etymologi. Artnamnet digyna kommer av grekiskans di (två) och gyne (kvinna), namnet betyder 'med två stift'.

Familj: Polygonaceae
Släkte: Oxyria

Norden
Norra halvklotet
Bildgalleri

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"Synnerligen allmän på fjällens sluttningar och kyligare ställen: ofta äfven i Lapplands ödebygd vid flodsträndrena, då dess frön af floderna blifvit förda från fjällen till långt därifrån belägna platser och där hafva grott. För det öfriga Sverige är den en främmande växt."

Ur Flora Lapponica av Carl von Linné (1737), i svensk översättning av T. M. Fries (1905)

© Naturhistoriska riksmuseet 1997

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/polygona/oxyri/oxyrdig.html
Senaste uppdatering: 16 oktober 2008
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg