Stor ormrot

Bistorta major Gray

Vetenskapliga synonym: Persicaria bistorta (L.) Samp., Polygonum bistorta L.
Svenska synonym: ormrot

Ormrot Slangeurt Konnantatar Common Bistort Schlangen-Knöterich

Beskrivning. Stor ormrot är en medelstor, flerårig ört med grov, vriden jordstam. Stjälken kan bli drygt en halv meter hög och har några få oskaftade, stjälkomfattande blad. De basala bladen är skaftade med vingat bladskaft och har stora, mer än en decimeter långa, något hjärtlika bladskivor som vanligen är blågröna på undersidan. Stor ormrot blommar i juni-juli, blommorna är rosa och sitter i ett tjockt toppställt ax som inte har några groddknoppar nedtill.
Stor ormrot liknar ingen annan art i den svenska floran, arten ormrot (B. vivipara) är småväxt, har smalt blomax med vita blommor upptill och groddknoppar nedtill, samt smala lansettlika blad med inrullad kant och blek undersida.

Utbredning. Stor ormrot är sällsynt och förekommer i Syd- och Mellansverige. Den växer på fuktig näringsrik jord i parker och gamla trädgårdar. Första fynduppgift är från Hasslöv i Halland och publicerades av Pehr Osbeck i hans Utkast till Flora Hallandica 1788 (Nordstedt 1920).

Användning. Stor ormrot är en ursprungligen odlad art som förvildats och naturaliserats på flera håll, ofta i parker vid slott och stora gårdar. Roten användes förr som boskapsmedicin, men "kan och nyttjas i nödfall til föda för menniskor; men då bör den torrkade och malne roten eller dess mjöl först i kallt watten aftwättas, at det hopdragande ämnet må til det mästa frånskiljas" (Retzius 1806). Enligt Retzius kan även fröna malas och användas till bröd.

Etymologi. Artnamnet major betyder stor. Arten kallas ofta ormrot i äldre litteratur, men det namnet används numera på arten Bistorta vivipara.

Referenser

"Denna vackra art ökar sig lätt, så att den merendels uppträder temligen talrikt der den bosatt sig. Rotstocken blir vanligen nästan dubbelvriden, hvadan de gamle botanisternas benämning och artnamnet Bistorta (B. major Bauh.); den är ofta röd invändigt. Bladen, hvilka ofvanpå äro vackert gröna men under oftast blåaktiga, ha icke sällan röd medelnerv, och stundom bli bladen helt och hållet röda. - Roten användes mest i boskapsmedicinen, men kan också nyttjas vid skinnberedning och, torkad, malen och urlakad, till nödbröd liksom fröen."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)