Blågull

Polemonium caeruleum L.

Fjellflokk Almindelig Jakobsstige Lehtosinilatva Jakobsstigi Jacob's-ladder Himmelsleiter

Beskrivning. Blågull är en ganska högväxt, flerårig ört som kan bli upp till åtta decimeter hög. Stjälken är upprätt, omkring meterhög, med strödda parbladiga blad och en toppställd ganska tät blomställning. De nedre bladen har vanligen mer än åtta bladpar. Blågull blommar i juli-augusti. Blommorna är skålformade och femflikade, blå eller ibland vita. Kronbladsflikarna är ganska runda och har inte håriga kanter. Ståndarknapparna är gula.
Blågull liknar den sällsynta arten lappblågull (P. acutiflorum), den senare skiljs genom färre bladpar på de nedre bladen, fåblommigare blomställning, större och mer klocklika blommor samt spetsigare kronbladsflikar som är fint håriga i kanten.

Utbredning. Blågull anses vara ursprunglig bara i de västra delarna av Mellansverige, men den förekommer förvildad i nästan hela landet. Naturligt förekommer den i ängar och vid vattendrag. Första fynduppgift publicerades av Rudbeck år 1720, arten finns dock omnämnd redan under 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning. Blågull planteras ofta som prydnadsväxt och den är härdig i nästan hela Sverige. Redan Linné (1737) uppger att den odlas i trädgårdar.

Etymologi. Artnamnet caeruleum betyder blå och är besläktat med latinets caelum (himmel). Det svenska namnet blågull "häntyder på blommans blå krona och guldgula ståndarknappar" (Nyman 1867).

Referenser

"I Torneå lappmarks fjäll förekommer mera sällan denna växt, som annars odlas i trädgårdar öfver hela Sverige.
Jag har sett flera från samma rot uppvuxna stjälkar, af hvilka några voro prydda med blå, andra med hvita blommor; jag öfvertygade mig om, att den uppgräfda roten bestod af ett enda stycke. Ack, om de varit tillstädes, som anse, att olika färg angifver skilda arter!"

Ur Flora Lapponica av Carl von Linné (1737), i svensk översättning av T. M. Fries (1905)