Lin

Linum usitatissimum L.

Svenska synonym: hör, oljelin, spånadslin, äkta lin

Lin Almindelig Hør Peltopellava, Kiutupellava Flax Saat-Lein, Flachs

Beskrivning. Lin är en ettårig, kal ört, med stora, blå blommor. Bladen sitter strödda längs stjälken, de är långsmal med helbräddad kant och bara en nerv. Lin blommar från juni till augusti. Blomman är stor och ljusblå, och foderbladen är mer än sex millimeter långa. Fodret liksom kronan är fembladigt och ståndarna är också fem till antalet. Stiften är lika långa (homostyli) och de har smalt klubbformade märken. Frukten är en nästan klotrund kapsel. Fröna är ovala, plattade, bruna och blanka, om de blötläggs sväller fröskalet upp och får en geléartad konsistens. Odlat lin förekommer i två typer, spånadslin och oljelin. Spånadslin har lång och rak, upp emot meterhög stjälk, medan oljelin är lågvuxet, grenigt och har frön med högre oljehalt.
Lin kan förväxlas med klipplin (L. austriacum), men den senare är en flerårig art med grov jordstam, mörkare blå blommor, kortare foderblad, korta eller långa stift (heterostyli) och huvudformade märken. Släktets tredje art, vildlin (L. catharticum), är mycket mindre, har motsatta blad och små vita blommor.

Utbredning. Lin är en kulturväxt som ibland förvildas, den är inte känd som vildväxande någonstans i världen och dess ursprung är dunkelt, men man tror att den härstammar från vilda arter från Medelhavsområdet eller Sydvästasien. Första fynduppgift som förvildad är från Halland och publicerades av Lars Montin år 1766. Man har hittat rester av lin som härrör från 200-talet (Trogsta, Hälsingland) och enstaka fynd finns också från järnåldern. Från 1100-talet finns två kända bildvävar som är vävda med linnebotten, Skogstapeten från Hälsingland och Överhogdalstapeten från Härjedalen.

Användning. Linet var förr en av våra viktigaste kulturväxter. Redan i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från år 1555 omtalas att "i varmare trakter av Norden, där lin finnes, spinnas därav trådar, som färgas och vävas så skickligt, att man skulle tro att arbetet vara gjort mitt i själva Latium". Odlingen av lin i Sverige minskade kraftigt under slutet av 1800-talet, vid 1860-talets slut uppskattas den ha omfattat drygt 16000 hektar, vilket 1916 hade minskat till omkring 900 hektar. Linhantering är mycket arbetskrävande, linet ska odlas, skördas, torkas, repas (fröställningarna repas av), rötas (stjälkarna blöts upp för att frigöra fibrerna), bråkas (krossas), skäktas och häcklas (linfibern rensas från ved och korta fibrer, 'blånor'), spinnas och slutligen vävas för att få fram slutprodukten linne. För att få fram 300 kg lingarn krävs 6 ton orepad linhalm. Oljelin odlas för utvinning av linolja, men även frön av spånadslin kan användas för oljeutvinning. I Sverige nådde odlingen av oljelin en topp i slutet av 1940-talet, med ungefär 50000 hektar. Numera odlas spånadslin på något hundratal hektar och oljelin på omkring 2500 hektar. Linfrö används bland annat som medel mot förstoppning och ingår ibland i matbröd.

Övrigt. Med linodlingen följde ett antal ogräs som är bundna till lin och dessa har minskat i takt med att linodlingen minskat. Växter som lindådra (Camelina alyssum), linrepe (Lolium remotum), linsnärja (Cuscuta epilinum) och linmåra (Galium spurium ssp. spurium), som är en underart av småsnärjmåra (Galium spurium), anses numera vara så gott som försvunna från Sverige. Lin är Hälsinglands landskapsblomma.

Etymologi. Artnamnet usitatissimum betyder 'mycket nyttig'. Svenska namnet lin användes redan i de medeltida landskapslagarna.

Referenser

"Nu ska vi skörda linet i dag,
häckla det väl och spinna det bra.
Sen ska vi väva tröja och kjol,
svänga oss glatt i dansen."

Ur folkvisan Nu ska vi skörda linet i dag