Utricularia L.

Bläddror

Beskrivning. Vattenlevande, 'köttätande' örter utan rötter. Stjälk tunn, nedliggande eller flytande, om hösten med kottelika övervintringsskott (turioner). Blad strödda, finflikiga, med fångstblåsor, blåsor på insidan med fyrgrenade hår. Blommor i fåblommig klase i toppen av bladlös stängel. Foder tvåläppigt. Krona gul, tvåläppig, med sporre, mynning sluten. Ståndare två. Stift ett. Frukt en kapsel.
Kromosomtal: 2n=40.

Övrigt. Bläddrorna är 'köttätande' i så måtto att de fångar små vattenlevande djur i speciella blåsformade fångstorgan som sitter på de finflikiga bladen. Blåsornas mynning är sluten och inuti dem är det undertryck. Vid den slutna mynningen sitter ett antal små känsliga hår, som vid beröring får blåsan att öppnas, varvid undertrycket gör så att djuret sugs in. Fångsten löses sedan upp med enzymer och växten tillgodogör sig den frigjorda näringen.
Tidigare trodde man att blåsorna var flytorgan som kunde luftfyllas så att bläddrorna kunde flyta upp till ytan och blomma.

Etymologi. Släktnamnet Utricularia kommer av latinets utriculus (liten säck) och syftar på bladens fångstblåsor.

Släktet har omkring 180 arter som huvudsakligen förekommer i tropikerna. I Sverige finns sex arter, de vanligaste är vattenbläddra (U. vulgaris), dybläddra (U. intermedia) och dvärgbläddra (U. minor). Fem av Sveriges sex arter av vattenbläddror presenterades ingående av Göran Thor i uppsatsen Utricularia i Sverige, speciellt de förbisedda arterna U. australis och U. ochroleuca (Svensk Botanisk Tidskrift 73: 381-395).

Arter:
blekbläddra (U. ochroleuca)
dvärgbläddra (U. minor)
dybläddra (U. intermedia)
sumpbläddra (U. stygia)
sydbläddra (U. australis)
vattenbläddra (U. vulgaris)

Bestämningsnyckel

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

"Slägtets namn härledes af utriculus (vattenblåsa) i anseende till de blåsor, som finnas vid dessas Växters skott och blad."

Ur Stockholms flora av J. E. Wikström (1840)