Pinguicula L.

Tätörter

Beskrivning. Fleråriga, 'köttätande' örter. Blad samlade i basal rosett, slemavsöndrande, enkla, med inrullad bladkant. Blomstängel kal eller körtelhårig, med ensam toppställd blomma. Foder med fem ungefär likstora flikar. Krona vit eller violett, tvåläppig, med sporre, mynning öppen. Ståndare två. Stift ett. Frukt en kapsel. Arterna övervintrar med speciella skott som bildas under hösten.
Kromosomtal: 2n=16 (dvärgtätört), 2n=32 (fjälltätört), 2n=64 (tätört).

Övrigt. Tätörterna fångar smådjur, till exempel små insekter, på den klibbiga bladytan som är täckt med talrika slemavsöndrande körtlar. Fångsten löses upp med enzymer så att växten kan tillgodogöra sig näringen.

Användning. Enligt Linné kunde alla tätörter användas för att göra tätmjölk, och han lämnar följande recept i Flora Lapponica 1737 (svensk översättning av T. M. Fries, 1905): "några färska, nyss plockade Pinguicula-blad, af hvilken art som helst, läggas i en sil, och den nyss mjölkade, ännu ljumma mjölken hälles däröfver. Sedan den sålunda mycket snart blifvit silad, ställes den undan en eller två dagar för att surna, och härunder bekommer den en vida större både seghet och fasthet; vassla urskiljes ej, såsom annars är fallet. Härigenom blir den i högsta grad välsmaklig, fastän grädden blir mindre. Då sådan mjölk en gång blifvit beredd, behöfver man ej för att erhålla än mera sådan använda nya blad, utan man blandar endast en half matsked af den förra med ny. Denna får därigenom liknande beskaffenhet samt förmåga att, liksom en jäst, förvandla ytterligare annan mjölk. Äfven om denna förvandling fortsättes i det oändliga, tyckes den sista mjölken icke det minsta hafva aftagit i kraft".

Etymologi. Släktnamnet Pinguicula kommer av latinets pinguis (fet) och syftar på bladens yta som känns fet och glansig. Släktet kallas ibland fetörter.

Släktet har 46 arter. Tre arter förekommer i Sverige, den vitblommiga fjälltätörten (P. alpina) och de två violettblommiga arterna tätört (P. vulgaris) och dvärgtätört (P. villosa).

Familj: Lentibulariaceae

Arter:
dvärgtätört (P. villosa)
fjälltätört (P. alpina)
tätört (P. vulgaris)

Bestämningsnyckel

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning


"Genom sin klibbiga körtelbeklädnad kännas bladen liksom bestrukna med fett, hvadan namnet Fetörter. På nämnde beklädnad beror ock dessa växters egenskap att ysta och bevara mjölk och med hänsyn till hvilken de kallas Tätörter, Tätgräs."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)

© Naturhistoriska riksmuseet 1997

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/lentibularia/pingu/welcome.html
Senaste uppdatering: 17 september 1999
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg