|
Beskrivning. Backtimjan är ett krypande, aromatiskt doftande ris som
ofta bildar stora mattor. Stjälkarna är nedliggande och rotslående,
medan de blombärande skotten är uppstigande eller upprätta. De
trubbkantade stjälkarna är jämnt håriga runtom. Bladen är
äggformade och vanligen håriga i kanten nertill. Backtimjan blommar i
juli-augusti. Blomkransarna är knappt åtskilda vilket gör att blommorna
ser ut att sitta i huvuden i toppen av grenarna. Blommorna är rödvioletta,
tvåläppiga och har fyra utskjutande ståndare, ibland förekommer
också vita blommor.
Backtimjan liknar stortimjan (T. pulegioides), men
den senare har stjälkar som bara är håriga längs de skarpa
kanterna, de båda arterna kan också bilda hybrider. Korsningar mellan
backtimjan och den odlade arten kryddtimjan
(T. vulgaris) kan också påträffas om arterna växer
tillsammans.
Utbredning. Backtimjan är ganska vanlig i södra och
mellersta Sverige. Den växer på torr och öppen, sandig eller
grusig mark, ofta på kalkrika substrat.
Första fynduppgift publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum
1658, men arten finns omnämnd redan i den medeltida litteraturen (Nordstedt 1920).
Användning. Backtimjan odlas ofta som prydnadsväxt,
vanligen som marktäckare på torra, sandiga jordar eller som trampväxt
mellan plattor eller på murar. Flera olika namnsorter med varierande
blomfärger från vitt till mörkt purpurrött förekommer och
även former med gula eller brokiga blad odlas. Backtimjan kan också
användas som krydda, även om
kryddtimjan (T. vulgaris) är den timjan
som vanligen används.
Etymologi. Artnamnet serpyllum kommer av grekiskans
herpyllos som av Aristofanes användes som namn på en krypande
växt (Lid 1985).
|
Familj: Lamiaceae
Släkte: Thymus
Norden
Norra halvklotet
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Den bildar med sina smala och krypande stjelkar och små men
talrika blad, låga och lätta mattor, och ännu under sensommaren pryder,
och icke sällan nästan täcker, den torra backar o. d. med sina
små men talrika blommor, hvilka utgöra biens vällust...
...Den innehåller, isynnerhet i blad och blommor, temligen mycken flyktig olja,
genom hvilken den blir (såsom extract eller destillat) användbar till
delande och stärkande baddningar eller kryddpåsar, såsom vid
stötar, tandvärk m. m., och har ansetts bättre än
Trädgårdstimjan. Det är denna olja, som
gör bladen välluktande då de gnidas. Dekokt eller thé på
topparne lärer vara verksamt mot rushufvudvärk."
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)
|