Ängssalvia

Salvia pratensis L.

Svenska synonym: salvia

Engsalvie Eng-Salvie Niittysalvia Meadow Clary Wiesen-Salbei

Ängssalvia Beskrivning. Ängssalvia är en flerårig ört som kan bli upp till åtta decimeter hög. Stjälken är upprätt och har motsatta blad. Bladen är skaftade och har äggrund till avlång bladskiva med dubbelt naggtandad kant och något hjärtlik bas. Ängssalvia blommar i juni-juli med ganska stora blå blommor som sitter i fåblommiga kransar i långa axlika ställningar. Kronan är två till tre centimeter lång, tvåläppig med välvd överläpp och utskjutande stift.
Ängssalvia känns igen på de stora, blå blommorna och kan knappast förväxlas med de andra arterna i släktet salvior (Salvia). Den kan dock korsa sig med stäppsalvia (S. nemorosa), hybriden kallas skogssalvia (S. x sylvestris) och kan lokalt vara vanligare än föräldraarterna.

Utbredning. Ängssalvia är mycket sällsynt och förekommer bara i ett fåtal landskap i södra Sverige, där den växer i öppen gräsmark och skogsbryn. Arten fanns förr spridd över Syd- och Mellansverige men har försvunnit från de flesta av sina lokaler främst på grund av igenväxning. Första fynduppgift publicerades år 1732 av Celsius, Linné anger senare lokalen som Högstadbro i Bälinge socken, Uppland (Nordstedt 1920).

Användning. Ängssalvia förekommer ibland i odling som prydnadsväxt.

Etymologi. Artnamnet pratensis kommer av latinets pratum (äng) och betyder 'växer på ängar'. Det äldre svenska namnet salvia används idag på kryddväxten salvia (S. officinalis).

Familj: Lamiaceae
Släkte: Salvia

Norden
Norra halvklotet
Fridlyst

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"Wäxer wild wid åkrar och ängswägar, wid Högstadbro samt i Wendels socken i Upland. Har en för de fläste obehagelig Kryddluckt och smak, och nyttjas icke. Geten och Fåret äta den."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)

© Naturhistoriska riksmuseet 1998

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/lamia/salvi/salvpra.html
Senaste uppdatering: 4 augusti 2008
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg