Gulplister

Lamiastrum galeobdolon (L.) Ehrend. & Polatschek

Vetenskapliga synonym: Galeobdolon luteum Huds., Lamium galeobdolon (L.) L. (ssp. galeobdolon), Galeobdolon argentatum Smejkal, Lamium galeobdolon (L.) L. f. argentatum (Smejkal) Mennema (ssp. argenteum)
Svenska synonym: guldplister, gulsuga; vanlig gulplister (ssp. galeobdolon), praktgulplister, silvergulplister (ssp. argenteum)

Gulltvitann Guldnælde Keltapeippi Yellow Archangel Goldnessel

Beskrivning. Gulplister är en flerårig ört med krypande, rotslående utlöpare och uppstigande blomskott. Revorna har vintergröna blad. Bladen är ganska långskaftade, äggrunda med grovtandad kant, bladöversidan är mörkgrön och har ofta oregelbundna silverfärgade fläckar, undersidan är vanligen mörkt rödviolett. Gulplister blommar redan i maj-juni, blommorna är gula och sitter i ganska fåblommiga kransar. Blomkronans överläpp är hårig på utsidan och underläppen har en stor, hel mittflik och två stora sidoflikar. Delfrukterna har oljerika bihang och sprids med myror. Förutom huvudunderarten vanlig gulplister (ssp. galeobdolon) förekommer också den ibland odlade och förvildade underarten praktgulplister (ssp. argenteum (Smejkal) Stace), den senare avviker genom mer vitbrokiga blad.
Gulplister karaktäriseras av gula läppformade blommor, silverfläckiga blad och krypande utlöpare. Den kan knappast förväxlas med andra arter.

Utbredning. Gulplister är vanlig i lövskogar i Skåne, främst under bok (Fagus sylvatica). Den förekommer även sällsynt i en del andra syd- och mellansvenska landskap. Gulplister förekommer i odling och kan ibland påträffas förvildad utanför sitt egentliga utbredningsområde. Första fynduppgift är från Skåne och publicerades av Leche år 1744 (Nordstedt 1920).

Användning. Gulplister planteras ofta som marktäckare, bladen från revorna är vintergröna och deras brokighet gör den dekorativ även när den inte blommar. Flera olika trädgårdssorter förekommer i odling. Arten är härdig ända upp i Mellansverige.

Etymologi. Artnamnet galeobdolon kommer av grekiskans galee (katt) och bdolos (illaluktande). Namnet användes, enligt Lid (985), redan av Plinius om en kransblommig växt (Lamiaceae). Det äldre svenska namnet gulsuga används numera på arten Ajuga chamaepitys som hör till släktet sugor (Ajuga).

Referenser

"Denna Hälleberga backe är »tämmelig hög, täckt klädd och beprydd med de härligaste lövträn av bok, ek, avenbok, lind, björk och hassel». Linné fortsätter: »Galeobdolon...en ört..som jag tillförene icke råkat i Sverige, växte på östra sidan av Hälleberga backe, emillan de tätaste och skuggerikaste trän.»
De orden tecknades ner år 1749, en dag i den tidiga sommaren. Tvåhundratretton år har gått fram över denna punkt på marken, när vi själva tränger oss från vägen in genom brynet av ek och avenbok. Det är i öster, emillan de tätaste och skuggerikaste trän. Det första vi ser därinne i lövskymningen är Galeobdolons spiror med de hjälmformade blekgula blommorna."

Ur Den svenska södern av Carl Fries (1963)