Drakblomma

Dracocephalum ruyschiana L.

Svenska synonym: svensk drakblomma

Drakehovud Almindelig Dragehoved Isoampiaisyrtti Drachenkopf

Beskrivning. Drakblomma är en flerårig ört som kan bli upp till fem decimeter hög. Stjälkarna är uppstigande till upprätta och vanligen ogrenade. Bladen är linjära, kala och mattgröna och har hela, vanligen nedvikta, kanter. Drakblomma blommar i juni-juli med stora blå blommor som sitter i en ganska kort axlik samling. Fodret är tvåläppigt med olikstora flikar. Kronan är över två centimeter lång, tvåläppig, vanligen mörkt blå men kan i sällsynta fall vara vit eller rosa. Blommans överläpp är hjälmformad och underläppen är treflikad. Delfrukterna är omkring tre millimeter långa.
Drakblomma kan knappast förväxlas med andra arter, de smala, hela bladen och de stora blå blommorna i kort axlik samling är karaktäristiska. Den förvildade arten rysk drakblomma (D. thymiflorum) är ettårig och har avlångt äggrunda blad, sågtandade nedre blad, samt kort ljusblå blomkrona.

Utbredning. Drakblomma är sällsynt och förekommer bara i ett fåtal landskap i södra Sverige. Den växer i stäppartade torrängar. Första fynduppgift är från Alingsås, Västergötland och publicerades av Linné år 1745 (Nordstedt 1920).

Användning. Drakblomma odlas ibland som prydnadsväxt och är härdig ända upp i Mellansverige.

Etymologi. Artnamnet ruyschiana hedrar den holländske botanisten Frederick Ruysch (1638-1731). Det svenska namnet drakblomma syftar på det vetenskapliga namnet på släktet drakblommor, Dracocephalum, som betyder drakhuvud.

Referenser

"Sydöstra Falbygden, nedanför Ålleberg, har sin karaktär av en mängd åsryggar, som med sin torra, kalkrika grusmark har bildat en utomordentligt god växtplats för resterna av stäpptidens flora. Dit hör sådana ädlingar som drakblomman, färgmadran, fältvädden och - förnämast av alla - fjädergräset, Stipa pennata."

Ur Gammalsverige av Carl Fries (1965)