Äkta johannesört

Hypericum perforatum L.

Svenska synonym: johannesört, randpirk, äkta mannablod

Prikkperikum Prikbladet Perikon Mäkikuisma Perforate St John's-wort Echtes Johanniskraut

Beskrivning. Äkta johannesört är en flerårig ört som kan bli upp till sju decimeter hög. Den känns igen på den kala, ofta rikt smågreniga stjälken, som har två längsgående lister. Bladen är motsatta, elliptiska och tätt punkterade av genomskinliga körtelprickar. Äkta johannesört blommar under högsommaren och hösten, från juli till september, och de klargula blommorna sitter i ganska yviga knippen i stjälkens topp. Foderbladen är spetsiga och de har, liksom kronbladen, vanligen oskaftade svarta körtlar.
Äkta johannesört förväxlas ibland med den andra vanliga arten, fyrkantig johannesört (H. maculatum), vilken dock har tydligt fyrkantig stjälk och små, trubbiga foderblad.

Utbredning. Äkta johannesört är en av de vanligaste av arterna i släktet johannesörter (Hypericum). och den är allmän från Skåne till Uppland, sällsyntare norr därom till Ångermanland. Den växer i ängsmark, i skogsbryn och på bergknallar, vanligen på magrare mark än fyrkantig johannesört. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning. Äkta johannesört används, liksom flera andra arter i släktet, till kryddning av brännvin. Den har också använts som färgväxt. Blomknopparna ger en rödlila färg och olja eller brännvin med johannesört, så kallad pirkumolja eller pirkumbalsam, användes utvärtes för att läka hugg- och skärsår. På senare år har artens medicinska egenskaper på nytt uppmärksammats.

Etymologi. Artnamnet perforatum betyder perforerad och syftar på bladens genomskinliga körtelprickar. Det äldre namnet mannablod kommer av de krossade blomknopparnas röda färg, samma namn har också använts om fyrkantig johannesört (H. maculatum) och sommarfläder (Sambucus ebulus).

Referenser

"Fordom ägde Hyperiken stort anseende, och man omtalade den som ett säkert medel för dem, som af onda andar troddes vara besatta (en art galenskap eller mani), hvarföre den fick namnet Fuga Dæmonum. Nu för tiden nyttjas den sällan i sjukdomar, och förmodligen aldrig emot onda andar."

Ur Svensk Botanik II av J. W. Palmstruch (1803)