Myriophyllum L.

Slingor

Beskrivning. Fleråriga, vattenlevande, kala örter med jordstam. Blad tre eller fyra i krans, kamlikt och djupt parflikiga med trådsmala flikar. Skottspetsar med eller utan kompakta övervintringsskott (turioner). Blomställningar toppställda i glesa ax ovan vattenytan. Blommor i kransar, vanligen enkönade, hanblommor upptill, honblommor nedtill i axen; stödblad hela, tandade eller flikiga. Hylleblad fyra, oansenliga. Ståndare åtta. Märken fyra utan stift. Fruktämne översittande, fyrdelat. Frukt en klyvfrukt med fyra nötlika delfrukter.
Kromosomtal: 2n=14 (hårslinga), 2n=28 (kransslinga), 2n=42 (axslinga).

Övrigt. Släktets arter ser speciella ut med sina kransställda parflikiga blad. De bör inte kunna förväxlas med arter ur andra släkten trots att det finns flera med liknande växtsätt, till exempel vattenpester (Elodea) med hela blad, eller särvar (Ceratophyllum) med gaffelgrenade blad.

Användning. Slingor kan användas som akvarieväxter, men eftersom de svenska arterna föredrar kallt vatten blir de ofta kortlivade inomhus.

Etymologi. Släktnamnet Myriophyllum kommer av grekiskans myrio- (många) och fyllon (blad), namnet betyder mångbladig och syftar på de finflikiga bladen som verkar vara fler än de egentligen är. Ett äldre svenskt namn på slingor är kammblador vilket syftar på de kamlikt parflikiga bladen.

Släktet har omkring 40 arter. I Sverige förekommer de fyra arterna axslinga (M. spicatum), hårslinga (M. alterniflorum), knoppslinga (M. sibiricum) och kransslinga (M. verticillatum).

Arter:
axslinga (M. spicatum)
hårslinga (M. alterniflorum)
knoppslinga (M. sibiricum)
kransslinga (M. verticillatum)

Bestämningsnyckel

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

"Man torde kunna säga att vattnen ha sina skogar och ängar lika väl som den torra marken. Kammbladorna äro bland de växter, som mest bidraga att bilda dessa undervattens-ängder, i hvilka talrika mollusker och vatten-insekter tillbringa sina dagar. De många, kretsvis ordnade, med luft fyllda tomrum, som dessa växters långa och greniga stjelkar hysa i sitt inre, göra att de med lätthet uppbäras af vattnet, som omger dem. Också bladens byggnad bidrager att hålla växten uppe."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)