|
Beskrivning. Skatnäva är en lågväxt,
ettårig, hårig ört med rosa blommor. Stjälkarna är oftast
delvis nedliggande och bladen är två till tre gånger parflikiga.
Skatnäva blommar under hela sommaren, de rosa blommorna sitter i fåblommiga
flockar och är utslagna på förmiddagen. Kronbladen är hela,
mörkt strimmiga och ibland något olikstora med två större kronblad
och tre något mindre. De två övre kronbladen har vanligen en
mörkröd fläck vid basen.
Hos arterna i släktet skatnävor (Erodium) har blommorna
bara fem ståndare som sitter växelvis med så kallade staminodier, ståndare
utan ståndarknappar. Delfrukterna är karaktäristiska, de ramlar av oöppnade
och är långsmala, håriga och har en lång hygroskopisk fruktnäbb.
I fuktig väderlek är fruktnäbben nästan rak, men vid torrt väder
kröker den sig korkskruvslikt och denna rörelse gör att frukten borras ner i jorden.
Skatnäva skiljer sig från alla de andra
näveväxterna (Geraniaceae) genom
sina dubbelt parbladiga blad och speciella delfrukter, och arten kan bara
förväxlas med andra tillfälliga arter ur släktet
skatnävor (Erodium).
Utbredning. Skatnäva är ganska vanlig i Sydsverige, men
förekommer sällsynt ända upp i Norrbotten. Den växer på
öppen, torr och gärna sandig, kulturpåverkad mark, som sandbackar och åkrar.
Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).
Användning. Hoffberg (1792) skriver att
"Skåningar bära örten färsk på sig som förwaringsmedel
mot frossa". Retzius (1806) berättar att man skall krossa örten och lägga den i en
linneklut, som hänges i en tråd om halsen, men han påpekar att dess "bruk såsom
Sympathie-kur mot frossan har samma utslag som alla dylika, at det händer man under
dess nyttjande blir sjukdomen qwitt, utan at medlet dertil bidrager".
Etymologi. Artnamnet cicutarium kommer av Cicuta som
är det vetenskapliga namnet på släktet
sprängörter från
familjen
flockblommiga växter (Apiaceae).
Namnet betyder 'lik Cicuta' och syftar möjligen på bladformen.
|
Familj: Geraniaceae
Släkte: Erodium
Norden
Norra halvklotet
Bildgalleri
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Kammnäbbans blommor utslå om morgonen, fälla sina
kronblad under dagens lopp, och efterträdas nästa dag af andra blommor.
Härunder förlänga och utbreda sig turvis de i början till hvarandra
närmade, vid stjelken liksom ledade blomskaften. Frukten mognar hastigt och dess
karpeller förbli temligen länge upphängda på sina vridna spröt
innan de lossna och falla till marken. Der röra och vrida de sig m. e. m., efter
luftens större eller mindre fuktighet, hvarunder fröet småningom
tränges ned i jorden."
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)
|