Ek

Quercus robur L.

Vetenskapliga synonym: Q. pedunculata Ehrh., Q. robur L. ssp. puberula (Lasch) Weim.
Svenska synonym: skogsek, sommarek, stjälkek

Sommereik Almindelig Eg Tammi Pedunculate Oak Stiel-Eiche

Beskrivning. Ek är ett högväxt träd med grov stam och vid krona. Barken är grov och skrovlig. Vinterknopparna sitter strödda och är trubbiga, femkantiga i omkrets, i grenspetsarna sitter de ofta i små samlingar. Bladen är avlånga och grunt rundflikiga, bladundersidan är kal eller glest stjärnhårig. Bladskaften är ofta korta, upp till en halv centimeter långa. Hanblommorna är små och gulaktiga, de sitter samlade i glesa hängen som blommar på våren. Honblommorna sitter enstaka eller få tillsammans i grupper på långa skaft. Märkena är rödaktiga och pistillerna omges av en fjällförsedd svepeskål (cupula) som vid fruktmognaden omsluter basen av frukten, ekollonet.
Ek liknar bergek (Q. petraea), den andra arten av släktet ekar (Quercus) som växer vild i vårt land, men skiljs säkrast på att bladbasen är urnupen istället för avsmalnande som hos bergek. Bergek skiljs också genom nästan oskaftade honblommor och ekollon samt spetsiga vinterknoppar. Där arterna förekommer tillsammans bildas hybrider och artgränserna blir oklara.

Äldsta kända ek är Rumskullaeken i Norra Kvill i Småland som har sagts vara 900-1000 år gammal. Den har en omkrets i brösthöjd på omkring 13 meter. Då alla riktigt gamla ekar är ihåliga är en säker åldersbestämning svår att göra.

Utbredning. Eken är ett sydligt inslag i den svenska naturen och dess naturliga nordgräns går ungefär vid Dalälven. Första fynduppgift är från medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Ekens ved har länge varit uppskattad av människan för sin hårdhet och motståndskraft. Under flera hundra år tillhörde alla ekar kronan, eftersom veden användes till skeppsbyggnad. Det var belagt med stränga straff att hugga ner eller skada ekar, till och med småplantor hade samma skydd. Detta är ett skäl till att ekar ibland står kvar mitt ute i åkrar. Ekens frukter (ekollonen) har använts som svinfoder och som kaffesurrogat, men de har hög halt av garvsyra och är inte lämpliga som människoföda. Ekbark användes i äldre tid vid läderberedning i garverier och för att färga svart. En form av ek som odlas är pyramidek (var. fastigiata) med pelarformad krona. Två pyramidekar står till exempel utanför Naturhistoriska riksmuseets huvudentré.

Angrepp och skador. Ek angrips regelbundet av bladätande insekter, dessa kan nästan kaläta kronan under en säsong men vållar i allmänhet ingen bestående skada på träden eftersom nya blad växer ut. Eken angrips också av parasitsteklar som orsakar olika typer av så kallade galläpplen på bladen. Vissa år avstöter ekar mängder av tämligen stora grenar, vilket av många kan uppfattas som ett tecken på sjukdom. Detta är dock en självreglerad gallring av kronan som även uppträder hos andra trädarter, som alm (Ulmus glabra), asp (Populus tremula) och sälg (Salix caprea).

Övrigt. Ek är Blekinges landskapsblomma.

Etymologi. Artnamnet robur kommer av latinets robustus (stark, hård) och syftar på trädets kraftiga växt och hårda ved. Namnet ek användes redan i Östgötalagen år 1165 (Lyttkens 1904-1915).

Referenser

"En nästan lodrät spricka, igenvuxen för åtskilliga hundra år sedan, ser ut att vittna om ett blixtnedslag, ett åskvädersögonblick på - låt oss säga Karl Knutssons eller Nils Dackes tid. Den ofantliga stammen är ihålig, den är en grotta som lär kunna rymma ett dussin personer. De tidigare årsvarven, själva kärnan, några hundra år i ekens historia är alltså en utplånad skrift. Men säkert är att detta träd har sett hela den tid vi brukar benämna historisk, från järnålderns slut, från vikingatid till nutid."

Ur Gammalsverige av Carl Fries (1965)