Fodervicker

Vicia sativa L.

Vetenskapliga synonym: V. angustifolia L. ssp. angustifolia, V. angustifolia L. var. bobartii E. Forst., V. sativa L. ssp. angustifolia (L.) Asch. & Graebn. (ssp. nigra), V. angustifolia L. ssp. segetalis (Thuill.) Celak. (ssp. segetalis)
Svenska synonym: liten sommarvicker, sommarvicker (ssp. nigra); stor sommarvicker, sommarvicker (ssp. segetalis)

Fôrvikke (ssp. sativa), Sommarvikke (ssp. nigra) Foder-Vikke (ssp. sativa), Smalbladet Vikke (ssp. nigra) Rehuvirna, Vikkeri (ssp. sativa), Kaitavirna (ssp. nigra) Akurflækja (ssp. sativa), Sumarflækja (ssp. nigra) Common Vetch Futter-Wicke (ssp. sativa), Schmalblättrige Futter-Wicke (ssp. nigra)

Stor sommarvicker (ssp. segetalis) Beskrivning. Fodervicker är en ettårig ört med blommor som sitter enstaka eller parvis i bladvecken. Stjälken är slankig och har utspärrad eller gles, tilltryckt behåring. Bladen har tre till åtta par småblad, vilka har intryckt spets med en liten udd, uddbladet är omvandlat till ett klänge. Stiplerna är hela och har oftast en tydlig mörk fläck, vilken är ett nektarium. Stor sommarvicker (ssp. segetalis) Fodervicker blommar under hela sommaren, från juni till augusti. Blommorna är tämligen stora, en till drygt två centimeter långa, och sitter enstaka eller parvis på mycket korta skaft från bladvecken. Kronan är rödviolett, ibland med purpurröda vingar och köl. Baljan är antingen brun med utstående hår eller svartaktig med tilltryckt behåring. Arten är ganska variabel och är företrädd av tre underarter i Sverige. Huvudunderarten (ssp. sativa) kallas fodervicker och är mer storväxt än de två andra. Fodervicker har en stjälk med utspärrad behåring, blad med sex till åtta bladpar, stora blommor, som är omkring två centimeter, med rödviolett segel och mörkare köl, samt brunaktiga baljor. De två underarterna liten sommarvicker (ssp. nigra (L.) Ehrh.) och stor sommarvicker Stor sommarvicker (ssp. segetalis) (ssp. segetalis (Thuill.) Gaudin) skiljs från huvudunderarten genom tilltryckt behåring, blad med tre till fem par småblad och enfärgat rödvioletta blommor. De har tidigare betraktats som en särskild art som kallades sommarvicker (V. angustifolia L.). Stor sommarvicker är genomsnittligt större med nästan kal stjälk.
Fodervicker och dess underarter är lätta att skilja från andra arter i släktet vickrar (Vicia) genom de rödvioletta blommorna och de trubbiga småbladen med en liten uddspets. Den svarta fläcken på stiplerna är också typisk för arten.

Myra vid stipelnektariet

Utbredning. Alla de tre underarterna har en utbredning som är begränsad till södra Sverige. Fodervicker (ssp. sativa) är ganska ovanlig och påträffas endast tillfälligt i åkrar och på avfallsplatser i Sydsverige. Underarterna stor sommarvicker (ssp. segetalis) och liten sommarvicker (ssp. nigra) är bofasta i Sverige, den förstnämnda påträffas i liknande miljöer som huvudunderarten men är vanligare och har vidare utbredning, och den senare är ganska vanlig och växer ofta i vägkanter men även i naturliga biotoper som skogsbryn och torra ängsmarker. Första fynduppgift. Fodervicker är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Fodervicker (ssp. sativa) härstammar från Mindre Asien och hade stor betydelse i Sverige som foderväxt under 1800-talet och början av 1900-talet, då den odlades som grönfoder, ofta tillsammans med havre (Avena sativa). Numera har arten mindre betydelse som gröda.

Etymologi. Artnamnet sativa kommer av latinets sativus (odlad) och syftar på dess betydelse som odlad foderväxt.

Familj: Fabaceae
Släkte: Vicia

Norden (ssp. nigra och ssp. segetalis)
Norra halvklotet (ssp. nigra)
Bildgalleri

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"Finnes här och där i säden på åkrarne, men näppeligen annorlunda, än at den med säden utströs. I Skåne har den länge warit et åkersäde, dock mera allmän nu, äfwen som man i andra landsorter i senare tider funnit detta utsäde förmånligt...
...Wickor sås antingen i trädet, för at afslå innan de hinna slå ut i blomma, antingen til grönt foder eller torrkas til hö, hwilket i senare tider på en del ställen til höförrådets ökande kommit mycket i bruk, eller sås de såsom wårsäd ensamme, eller i blandning med Hafre, och i bägge händelserne lämnas at mogna. At så dem med Hafre är i senare fallet derföre förmånligast, at det nästan aldrig händer at sådant säde slår felt; ty felar Wickan så gifwer Hafren, felar Hafren så gifwer Wickan, och när bägge slå an, blir skörden rik..."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)

© Naturhistoriska riksmuseet 1998

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/faba/vicia/vicisat.html
Senaste uppdatering: 2 februari 2000
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg