Ärtvicker

Vicia pisiformis L.

Ertevikke Ærte-Vikke Hernevirna Erbsen-Wicke

Beskrivning. Ärtvicker är en storväxt, flerårig ört med långa, ganska grova stjälkar som klänger i omgivande vegetation. Bladen är stora, upp till tre decimeter långa, parbladiga med tre till fem par stora och brett äggrunda småblad och ett toppställt grenigt klänge. Det nedersta paret småblad fäster mycket nära stjälken och döljer delvis de tandade stiplerna. Ärtvicker blommar i juli, blommorna är blekgula, omkring en centimeter långa och sitter i långskaftade klasar från bladvecken. Baljorna är kala, tre till fyra centimeter långa och blir ljusbruna vid mognaden.
Ärtvicker är den största av de svenska vickrarna (Vicia), de stora gulaktiga blommorna och de stora bladen med få par mycket breda småblad är karaktäristiska för arten. Vegetativt kan den förväxlas med buskvicker (V. dumetorum), som dock har nedersta paret småblad på kort avstånd från stjälken. I blom skiljs buskvicker genast genom sina violetta blommor.

Utbredning. Ärtvicker är sällsynt och förekommer endast i några få sydsvenska landskap, i ett område från östra Småland till Dalsland. Den växer i solvarma, steniga lövskogar, i bergbranter och rasbranter, ofta med få exemplar på varje plats. Första fynduppgift publicerades 1795 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet pisiformis betyder ärtlik och kommer av Pisum som är det vetenskapliga namnet på släktet ärter och latinets formare (forma).

Referenser

"Ärtvickern utmärker sig mest genom sin stora och stadiga växt och sina stora, med vår vanliga Ärtväxts temligen lika, blad. Också heter den hos de gamle botanisterna (BAUHINUS, CLUSIUS) Pisum silvestre (perenne). Deremot äro blommorna föga större än t. ex. Kråkvickerns, blekgula och derigenom mindre vackra."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)