Vitklöver

Trifolium repens L.

Svenska synonym: krypklöver, vitväppling

Kvitkløver Hvid-Kløver Valkoapila Hvítsmári White Clover Weiß-Klee

Beskrivning. Vitklöver är en krypande flerårig ört som ofta bildar stora mattor. Stjälken är nedliggande och rotslående. Bladen är oftast trefingrade men ibland kan man hitta blad med fyra småblad (fyrklöver eller lyckoklöver). Småbladen har raka, ej förtjockade sidonerver längs kanten. Bladfärgen är oftast grön med band eller fläckar i vitt eller rödbrunt, eller enfärgat grön, blad med övervägande rödbrun färg förekommer hos sorten 'Purpureum' som ibland odlas. Stiplerna är plötsligt avsmalnande. Vitklöver blommar från juni till september. Blommorna sitter i ett ensamt huvud på ett bladlöst skaft från den krypande stjälken. Fodret är kalt och kronan är ibland rödlätt men oftast rent vit, då den vissnar blir den brunaktig. Fruktbaljan är liten och innehåller bara tre eller fyra små frön.
Vitklöver kan bara förväxlas med smultronklöver (T. fragiferum) som också den är krypande och har vita eller rödlätta blommor, men smultronklöverns foder är hårigt och blir efter blomningen starkt uppblåst. Stiplerna hos smultronklöver är jämnt avsmalnande och långt uddspetsade och småbladen har i kanten grova och något bakåtböjda nerver. Smultronklöver är inte heller lika vanlig som vitklöver, utan växer oftast bara på strandängar vid havet.

Utbredning. Vitklöver finns över hela landet, den är mycket vanlig överallt utom i fjälltrakterna. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning. Vitklöver används ibland i gräsfröblandningar. Den är också en viktig betesväxt och bifoderväxt. Blommorna kan enligt Nyman (1868) tjäna som nödbrödsämne och arten färgar alunbetat ylle gult.

Etymologi. Artnamnet repens kommer av latinets repere (krypa) och betyder krypande, namnet syftar på växtsättet.

Referenser

"Krypklöverns småblad, hvilka under vackert väder äro utbredda, resa upp sig då regn tillstundar, hvilket beror på luftens då större fuktighet och lärer anmärkts redan af Plinius. Om morgonen, mycket tidigt, äro dessa blad ännu slutna till hvarandra - växten sofver. Men med solen vaknar den och några dess blommor öppnas och börjar sprida sin milda vällukt."

Ur De svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)