Vit sötväppling

Melilotus albus Medik

Vetenskapliga synonym: M. vulgaris Willd.

Kvitsteinkløver Hvid Stenkløver Valkomesikkä Steinsmári White Melilot Weißer Steinklee

Vit sötväppling Beskrivning. Vit sötväppling är en vanligen ganska högväxt ört med upprätt stjälk som kan bli upp till en och en halv meter hög. Bladen är trefingrade med långsmala småblad, stiplerna är helbräddade. Vit sötväppling blommar från juli till september med små vita blommor som sitter samlade i avlånga klasar på skaft från bladvecken. Vit sötväppling Blommorna har mycket korta skaft som bara är omkring en millimeter långa. Kronan är fyra till fem millimeter lång. Fruktbaljan är kal, med nätmönstrad yta och fröna är enfärgade och släta.
Vit sötväppling Den tillfälligt förekommande arten rysk sötväppling (M. wolgicus) har också vita blommor, men skiljs genom mindre blommor, samt långa blom- och fruktskaft som är upp till fyra millimeter långa. Vit sötväppling och den gulblommiga arten gul sötväppling (M. officinalis) är de två vanligaste arterna i släktet sötväpplingar (Melilotus).

Vit sötväppling Utbredning. Vit sötväppling är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige men den förekommer också sällsynt eller tillfälligt i de norra landskapen. Den växer på öppen kulturpåverkad mark, till exempel i vägkanter, på banvallar och ruderatmark. Första fynduppgift. Förr brukade man inte särskilja arten från gul sötväppling (M. officinalis), varför äldre litteraturuppgifter är osäkra. Sötväpplingar finns dock omnämnda redan av Franck år 1638 (Hylander 1971).

Vit sötväppling, fruktbaljor Användning. I Kongliga Vetenskapsacademiens handlingar 1761 omtalas att vit sötväppling skulle kunna användas till spånad.

Etymologi. Artnamnet albus betyder vit.

Familj: Fabaceae
Släkte: Melilotus

Norden
Norra halvklotet
Spånadsväxt
Bildgalleri

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"Academiens Ledamot, Herr Bergmästaren A. F. CRONSTEDT, har insändt prof af trå, spunnen af et Lin-ämne som blifvit tilredt af Meliloti stjelkar. Trån eller garnet är tämmeligen fint och starkt. Den slags Melilotus, som bär hvita blommor, växer gemenligen längre än den med gula blommorna. Några stånd deraf, som stått på roten öfver vinteren til nästa vår, hafva endast genom gnuggning gifvit detta Lin-ämne. Det kommer an på vidare försök, om växten genom cultur kan blifva frodigare och längre; om Linet genom vanlig rötning kan göras finare och mjukare, samt om det lönar mödan at i denna afsigt cultivera Melilotus."

Ur Utkast utur Kongl. Vetenskaps Academiens Dagbok, samt inkomna Bref och Handlingar (Kongliga Vetenskapsacademiens handlingar 1761)

© Naturhistoriska riksmuseet 1998

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/faba/melil/melialb.html
Senaste uppdatering: 11 maj 2009
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg