|
Beskrivning. Käringtand är en flerårig ört
som kan bli upp till fyra decimeter hög.
Stjälkarna är oftast
nedliggande eller uppstigande men kan ibland vara upprätta.
Bladen är parbladiga med två bladpar och ett uddblad, det nedre bladparet är dock stipellikt
och bladen ger därför intryck av att vara trefingrade.
Småbladen är omvänt äggrunda och har otydliga
sidonerver. Käringtand blommar i juni-juli med gula blommor som sitter samlade i flockar.
Foderflikarna är inte tillbakaböjda i knoppstadiet.
Kronan är drygt en centimeter lång och ibland något rödaktig.
Fruktbaljorna är långsmala och mångfröiga.
Arten är mycket variabel och delas upp i
flera varieteter, i Sverige förekommer tre,
vanlig käringtand (var. corniculatus), fjällkäringtand
(var. borealis Hyl.) och foderkäringtand (var. sativus Hyl.).
Käringtand förväxlas ibland med
gulvial
(Lathyrus pratensis) som är en annan vanlig gulblommande
ärtväxt (Fabaceae),
den senare har dock bara ett par småblad och ett klänge istället
för uddblad, samt blommor samlade i klase till skillnad
från käringtand där de sitter i flock. De andra två
arterna i släktet käringtänder (Lotus)
är sällsynta. Arten
stor käringtand (L. pedunculatus)
är storväxt, har ihålig stjälk, samt
foderflikar som är tillbakaböjda när den är i knopp.
Arten smal käringtand (L. tenuis)
är spenslig och har smala, lansettlika, spetsiga småblad och
mycket tunn stjälk.
Utbredning. Käringtand förekommer i hela Sverige,
den är vanlig utom i de nordligaste landskapen där den förekommer
mer sparsamt. Den växer på ängar och hedmarker och förekommer
både på torr och fuktig mark.
Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).
Etymologi. Artnamnet corniculatus kommer av latinets cornu
(horn). Namnet käringtand har också använts på den art vi numera kallar
gökärt (Lathyrus linifolius).
|
Familj: Fabaceae
Släkte: Lotus
Norden
Norra halvklotet
Bildgalleri
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Käringtanden är en bland våra vanligaste örter
("vulgatissima planta" L.), men pryder rätt väl de temligen olikartade
ställen, der man råkar den, och efter hvilka den varierar icke så litet."
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)
|