Knölvial

Lathyrus tuberosus L.

Svenska synonym: ardacker, jordmöss

Jordskolm Knold-Fladbælg Mukulanätkelmä Tuberous Pea, Earth-nut Pea Knollen-Platterbse

Knölvial Beskrivning. Knölvial är en flerårig ört med vackert rosenröda blommor. Stjälken är vek, saknar vingkanter och kan bli upp till en meter lång. Bladen är parbladiga med bara ett par småblad och ett klänge. Småbladen är omkring två centimeter långa, omvänt äggrunda med en fin uddspets, och blågrön undersida. Knölvial blommar i juli-augusti. Blommorna är ganska stora och sitter i fåblommiga glesa klasar på långa skaft från bladvecken. Roten har stora förtjockade knölar.
Knölvial, småblad Blommans färg och storlek gör att knölvialen mest liknar de andra storblommiga arterna i släktet, som backvial (L. sylvestris), men den senare har decimeterlånga småblad och brett vingkantad stjälk. Då knölvial påträffas utan blommor påminner dess bladverk mest om gulvialens (L. pratensis), men gulvial har lansettlika, spetsiga småblad.

Knölvial Utbredning. Knölvial är sällsynt, men förekommer spritt på kulturmark, till exempel i vägkanter, åkerkanter och på järnvägsbankar. Den är inte inhemsk i Sverige utan började troligen odlas under 1600-talet. Första fynduppgift som förvildad är från Ulvsunda, Uppland och publicerades av Swartz år 1810 (Nordstedt 1920).

Knölvial, fruktbaljor Användning. Knölvial odlades förr för de ätliga rotknölarnas skull. Knölarna kallades i äldre tid jordnötter eller jordmöss och uppges smaka som kastanjer.

Etymologi. Artnamnet tuberosus kommer av latinets tuber (knöl), namnet syftar liksom det svenska namnet knölvial på dess rotknölar. Det äldre namnet ardacker är en försvenskning av det holländska namnet på växten, aardackers.

Familj: Fabaceae
Släkte: Lathyrus

Norden
Norra halvklotet
Fridlyst
Bildgalleri

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"Mest bekant är den likväl för sina rotknölar, hvilka kunna liknas vid potates, men äro läckrare, så att de till smaken komma närmast äkta kastanier. Då man skall nyttja dem böra de först förvällas; huden lossnar då så att de lätt kunna skalas. De kunna ätas både kokta och stekta och dessutom beredas till mjöl och gryn, hvarutinnan de äro mera gifvande än potates."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)

© Naturhistoriska riksmuseet 1997

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/faba/lathy/lathtub.html
Senaste uppdatering:24 augusti 2011
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg