Harris

Cytisus scoparius (L.) Link

Vetenskapliga synonym: Sarothamnus scoparius (L.) Wimm. ex W. D. J. Koch, Spartium scoparium L.
Svenska synonym: harginst

Gyvel Gyvel Jänönvihma Broom Besenginster

Beskrivning. Harris är en lövfällande, ofta storväxt buske som kan bli upp till en och en halv meter hög. Grenarna är styvt upprätta, vanligen femkantiga, och de är gröna även under vintern. Bladen är skaftade och tilltryckt håriga, de övre bladen är vanligen enkla medan de nedre är trefingrade. Harris blommar i maj-juni med stora gula blommor som sitter ensamma eller parvis i bladvecken. Kronan kan bli upp till till två centimeter lång. Frukten är en plattad balja som öppnar sig explosivt när den är mogen. Baljornas valvler blir spiralformade efter det att baljan öppnats.
Harris karaktäriseras av de gröna kantiga grenarna och de stora gula blommorna och den kan knappast förväxlas med andra buskar.

Utbredning. Harris är vanligast i södra Sverige på sandig mark men den förekommer också längre norrut. Första fynduppgift är från Skåne och publicerades av Paulli i Flora Danica år 1648, men arten är känd redan under medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Harris odlas ibland som prydnadsbuske och redan Pehr Osbeck uppmanar i sin uppsats Rön, Angående Svenska Ärtebusken Spartium scoparium år 1765 att använda harris, och han skriver där att "Uti Hushållningen förtjänar han i synnerhet blifva bekant; ty häraf kan planteras häckar, som både Sommar och Vinter äro prydelige" och han fortsätter "Jag kan intet påminna mig någon af alla våra til häckar brukeliga buskar, som har et så prålande och långvarigt vackert utseende". Enligt Nyman (1868) användes grenarna till kvastar och barken kunde genom rötning lämna tågor.

Etymologi. Artnamnet scoparius kommer av latinets scopa (kvist, kvast). Svenska namnet harris kommer enligt Nyman (1868) av att harar gärna äter dess späda grenar.

Referenser

"Genom sina stora och talrika blommor blir Harriset en riktig praktbuske. Dess blommor äro de största bland våra till denna ordning hörande växters. Som den trifves utmärkt bra på sandig mark, och tränger djupt med sina rötter, blir den lämplig att plantera på flygsand till dess hämmande eller bindande och för att der ge skydd åt andra växter. Blad och grenar ha något vämjeligt besk smak, och dekokt på dem har ansetts verksam mot vattensot. Fröen äro bittra och purgerande. Träet är hårdt. Grenarne äro bra till sopqvastar, och af deras bark kan, genom rötning, erhållas tågor, som lära duga till tåg och säckar."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)