Astragalus L.

Vedlar

Beskrivning. Fleråriga, kala till håriga örter. Stjälk nedliggande, uppstigande eller upprätt, trind eller fyrkantig. Blad parbladiga med uddblad och fyra till femton bladpar, småblad trubbiga, klänge saknas. Stipler välutvecklade, hela. Blommor i korta, huvudlika, skaftade klasar från bladvecken. Krona gul, gråblå eller violett, kronköl trubbig. Ståndare tio, övre ståndare fri. Stift ett. Frukten en ofta mer eller mindre uppblåst, hårig, mångfröig balja.
Kromosomtal: 2n=16.

Övrigt. Arterna i släktet klovedlar (Oxytropis) skiljs genom att ha blommor med uddspetsig kronköl.

Användning. Flera arter av släktet ger ett gummiartat ämne som kallas dragant, vilket använts som bindemedel inom farmakologin.

Etymologi. Släktnamnet Astragalus kommer av grekiskans aster (stjärna) och gala (mjölk). Astragalos var ursprungligen ett ord hos Homeros (800 f. Kr.) med betydelsen halskota.

Släktet har omkring 2000 arter och är därigenom det artrikaste av alla blomväxtsläkten. Vedlar förekommer huvudsakligen i Centralasien och i Nordamerikas stäpp- och prärieområden. Släktet är heterogent och artskillnaderna i flera fall subtila. I Sverige förekommer åtta arter regelbundet, den vanligaste arten är fjällvedel (A. alpinus) med vid utbredning i Norrland, de övriga sju är mer eller mindre sällsynta. Ytterligare ett par arter har påträffats tillfälligt.

Familj: Fabaceae

Arter:
fjällvedel (A. alpinus)
isvedel (A. frigidus)
kikvedel (A. cicer)
sandvedel (A. arenarius)
smällvedel (A. penduliflorus)
strandvedel (A. danicus)
sötvedel (A. glycyphyllus)
vippvedel (A. norvegicus)

Bestämningsnyckel

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

© Naturhistoriska riksmuseet 1997

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/faba/astra/welcome.html
Senaste uppdatering: 25 januari 2000
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg