Beskrivning. Strandvedel är en
mjukhårig, flerårig, mattbildande ört som kan bli upp till två
decimeter hög.
Stjälkarna är nedliggande till uppstigande. Bladen är parbladiga och har
åtta till tolv par smalt elliptiska till lansettlika småblad. Stiplerna är
sammanvuxna vid basen.
Strandvedel blommar i juni-juli med blåvioletta blommor
som sitter i huvudlika mångblommiga klasar på långa skaft från
bladvecken.
Blommorna är oskaftade, drygt en centimeter långa, och sitter
upp till tjugo tillsammans i varje klase. Fodret är svarthårigt.
Fruktbaljorna är svarta, håriga och något uppblåsta.
Strandvedel karaktäriseras av långskaftade huvudlika klasar
med blåvioletta blommor och svarthårigt foder. Den kan endast
förväxlas med sandvedel (A. arenarius),
som dock skiljs genom fåblommiga klasar, gråludet foder, samt blad med
tre till sex par småblad.
Arten fjällvedel
(A. alpinus) har fria stipler och förekommer bara i norra Sverige.
Utbredning. Strandvedel är mycket sällsynt
och förekommer endast på en lokal i norra Bohuslän
och en vid Klintehamn på Gotland. Arten har tidigare påträffats
i flera sydsvenska landskap men är nu försvunnen från dessa.
Strandvedel växer på torra strandängar och slänter. Den
kan ha varit införd och naturaliserad på flera av sina tidigare
växtplatser men anses ursprunglig i vårt land.
Första fynduppgift är från Engö vid Kalmar,
Småland och publicerades av C. A. Westerlund i Botaniska Notiser
1852 (Nordstedt 1920). Enligt Westerlund hittades arten av Dr. Petterson, exemplar
insamlade av Dr. G. Petterson i "Calmar emellan Lindelund och Engö" finns
bevarade i Naturhistoriska riksmuseets samlingar och kan ses i artens
bildgalleri.
Etymologi. Artnamnet danicus betyder dansk.
|
Familj: Fabaceae
Släkte: Astragalus
Norden
Norra halvklotet
Fridlyst
Bildgalleri
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Denna för Svenska Floran nya växt, är enligt
talrika ex. uppskickade till Prof. Fries, i år tagen på Engö
vid Calmar av D:r Petterson. Ehuru detta ställe tyckes tala för att
växten ditkommit med ballast från någon af de Tyska orterna
eller från Danmark der den är ymnig, är den dock lika
berättigad till plats i Calmarfloran som
Lactuca Scariola,
Diplotaxis,
Meliloti
m. fl., blott den befinnes hålla stånd."
Ur Anteckningar till Ölands Flora sommaren 1852 av C. A. Westerlund (Botaniska Notiser 1852)
|