Fjällvedel

Astragalus alpinus L.

Vetenskapliga synonym: Phaca alpina L. p. p.; A. subpolaris Boriss. & Schischk. (ssp. arcticus)
Svenska synonym: fjell-kloärta; ljus fjällvedel (ssp. alpinus), mörk fjällvedel (ssp. arcticus)

Setermjelt Lys Alpe-Astragel (ssp. alpinus), Mørk Alpe-Astragel (ssp. arcticus) Tunturikurjenherne (ssp. arcticus) Alpine Milk-vetch Alpen-Tragant

Beskrivning. Fjällvedel är en lågväxt, flerårig ört som kan bli upp till två decimeter hög. Stjälkarna är trinda, nedliggande eller uppstigande, och talrika så att växten bildar små tuvor. Bladen har är parbladiga med sju till tio par ganska smala, trubbiga småblad. Fjällvedel blommar i juni-juli, blommorna är vitaktiga till violetta och sitter i en kort huvudlik klase. Baljan är svarthårig. I södra och mellersta Norrland dominerar underarten ljus fjällvedel (ssp. alpinus) som har ljusvioletta, ibland nästan vitaktiga blommor, med mörkare köl och foderflikar som är lika långa som fodertuben. I nordligaste Norrland finns mörk fjällvedel (ssp. arcticus (Bunge) Lindm.) som har enfärgat mörkvioletta blommor och kortare foderflikar.
Fjällvedel liknar vippvedel (A. norvegicus) som i blom lätt skiljs på sina gråblå blommor med en kronköl som är kortare än vingarna. Vegetativt skiljer sig vippvedel genom att ha fyrkantig stjälk och ett färre antal bladpar. Fjällvedel kan också förväxlas med lappvedel (Oxytropis lapponica) som dock har mörkare violetta blommor, samt blad med spetsiga småblad.

Utbredning. Fjällvedel förekommer från Dalarna och Hälsingland till Torne Lappmark, den är vanlig på fjällängar, fjällhedar, rasbranter och stränder, men även i vägkanter och annan kulturmark. Första fynduppgift är från Lappland och publicerades 1732 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet alpinus syftar på att den växer i alpina miljöer.

Referenser

"Fjell-Kloärtan är en till alla delar slak och vek ört. Både blommor och fröbaljor hänga så slakt, 'att alltsammans fläktar för minsta väder'. Blommorna utmärka sig genom sina väl skiljda färger, hvitt och violett, hvilket 'än mer synes tillocka de under den aldrig nedgående sommarsolen verkligen talrika honingssugarna'."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)