Getväppling

Anthyllis vulneraria L.

Vetenskapliga synonym: A. vulneraria L. ssp. communis Rouy, A. vulneraria L. ssp. vulgaris (W. D. J. Koch) Corb. (ssp. carpatica (Pant.) Nyman), A. vulneraria L. ssp. pseudovulneraria (Sagorski) Duvigneaud (ssp. carpatica var. pseudovulneraria), A. kuzenevae Juz., A. vulneraria L. var. lapponica Hyl. (ssp. lapponica), A. vulneraria L. ssp. linnaei Sagorski (ssp. vulneraria)
Svenska synonym: liten getväppling, vanlig getväppling (ssp. vulneraria var. vulneraria), lapsk getväppling (ssp. lapponica), röd getväppling (ssp. vulneraria var. coccinea), stor getväppling (ssp. carpatica var. pseudovulneraria), strandgetväppling (ssp. maritima)

Rundskolm Rundbælg Masmalo Gullkollur Kidney Vetch Wundklee

Beskrivning. Getväppling är en två- till flerårig, hårig ört som kan bli upp till tre decimeter hög. Stjälkarna är nedliggande eller uppstigande och bladen är parbladiga med minst tre par småblad och ett stort uddblad. Getväppling blommar i juni-juli med gula till röda blommor som sitter samlade i huvuden. Blomhuvudena har flikiga stödblad och sitter ensamma eller parvis i toppen av grenspetsarna. Blommorna är vanligen gula till orange, eller ibland vit- eller rödaktiga. De har håriga foder som vid fruktmognaden blir något uppblåsta och hinnaktiga. Frukten är en plattad, kal och nätådrad nöt som är helt innesluten i fodret. Arten är mångformig och brukar delas upp i flera underarter och varieteter som skiljs på tämligen subtila egenskaper. De flesta har fått egna svenska namn, som liten getväppling (ssp. vulneraria var. vulneraria), röd getväppling (ssp. vulneraria var. coccinea L.), stor getväppling (ssp. carpatica), lapsk getväppling (ssp. lapponica (Hyl.) Jalas) och strandgetväppling (ssp. maritima Schweigg. ex Hagen). Till dessa kommer flera utländska och otillräckligt studerade former som importerats med gräsfrö och påträffas tillfälligt på nysådda vägslänter och liknande miljöer.
Getväppling kan knappast förväxlas med andra arter.

Utbredning. Getväppling är ganska vanlig i södra Sverige upp till Uppland, men förekommer sparsamt ända upp i fjälltrakterna. Den växer på torr kalkrik mark, till exempel i vägkanter, på bangårdar, alvar och fjällsluttningar. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning. Getväppling, kokad med alun, kan enligt Retzius (1806) användas för att färga ylle och linne gult.

Etymologi. Artnamnet vulneraria kommer av latinets vulnus (sår) och betyder sårläkande. Nyman (1868) konstaterar dock att "anledningen till tron på de sårläkande egenskaperna är svår att finna. F. ö. är denna längesedan glömd och endast minnet deraf återstår i växtens artnamn".

Referenser

"Den wäxer allmänt i Skåne och Upland på torra ängar, ofta i rena sanden, mindre allmän i andra Rikets landskaper. På Gottland finner man den med hwita, och på Öland med röda blommor, annars äro deras naturliga färg den gula. Den blommande Örtens utseende gifwer den rättighet til en plats i Lustträgårdar och den pryder icke litet i sälskap med Medicago falcata, Echium vulgare &c. en del Skånska sandfält."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)