Odon

Vaccinium uliginosum L.

Vetenskapliga synonym: Myrtillus uliginosa (L.) Drejer; Vaccinium gaultherioides Bigelow, V. uliginosum var. alpinum Bigelow, V. uliginosum var. microphyllum Lange (ssp. microphyllum)
Svenska synonym: slinnon; vanligt odon (ssp. uliginosum), fjällodon, småbladigt fjällodon (ssp. microphyllum)

Blokkebær Mose-Bølle Juolukka Bláberjalyng Bog Bilberry Rauschbeere

Beskrivning. Odon är en liten lövfällande buske med blåsvarta bär. Grenarna och kvistarna är gråbruna och runda. Bladen är blågröna, runda i spetsarna och har hel kant. Odon blommar i maj-juni med urnformade, vita eller något rödlätta blommor. Bären är ofta något ovala och trubbkantade med fadd smak, de är liksom blåbären oftast blådaggiga. I fjälltrakterna förekommer underarten fjällodon (ssp. microphyllum Lange) som är lägre, ofta nedliggande, och har mindre blad och kortare blomskaft än vanligt odon (ssp. uliginosum).
Odon förväxlas ofta med blåbär (V. myrtillus), men den senare har gröna, kantiga grenar, samt spetsiga blad med sågtandad kant.

Utbredning. Odon är vanlig i hela landet men är inte lika frekvent i kalktrakter, den växer oftast på fuktiga marker som myrar. Underarten fjällodon (ssp. microphyllum) återfinns även på torrare fjällhedar. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning. Linné skriver i Flora Oeconomica år 1749 att bären "behaga barn och kalkone-ungar, men åstad komma ofta någon yrhet" och Retzius (1806) konstaterar att "I hushållen nyttjas de icke hos oss; men i Ryssland anwändas de at bränna Bränwin af".

Övrigt. I äldre litteratur anges ofta att odonets bär är giftiga, men man har inte kunnat finna några giftiga ämnen. Eventuellt kan det vara svampangripna bär som orsakar illamående eller yrsel.

Etymologi. Artnamnet uliginosum kommer av latinets uligo (vätska) och syftar på att arten växer på fuktiga marker. Svenska namnet odon av fornsvenskans odher (vild, galen), samma ordstam återfinns i namnet på den mycket giftiga arten odört (Conium maculatum).

Referenser

"Bären likna Blåbär, men hafwa hwitt kött, fastare och mera wattenaktigt til smaken. De ätas begärligen af många, men hafwa den egenskapen, at om de förtäras ömnigt, blir ätaren gemenligen något yr, och en del få deraf hufwudwärk."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)