Tranbär

Vaccinium oxycoccos L.

Vetenskapliga synonym: V. hagerupii (A. Löve & D. Löve) Rothm., Oxycoccus palustris Pers., O. quadripetalus Schinz & Thell.
Svenska synonym: tränjon

Tranebær, Stortranebær Tranebær Isokarpalo Cranberry Gewöhnliche Moosbeere

Beskrivning. Tranbär är ett nedliggande ris med tunn och krypande, rotslående stam och rosaröda blommor. Bladen sitter strödda och är smalt äggrunda, vintergröna och läderartade med något nedvikt kant. Tranbär blommar i juni-juli. Blommorna är rosa och sitter på långa, tunna, finludna skaft. Foderflikarna är fint håriga i kanten. Kronan är djupt kluven, nästan till basen, och kronbladsflikarna är bakåtböjda och sex till sju millimeter långa. Bären är ganska stora, vanligen över sex millimeter i diameter, runda, röda, ofta med mörkare röda prickar och mycket sura. De mognar sent och skall helst plockas efter det att de blivit frostnupna.
Tranbär är svår att skilja från dvärgtranbär (V. microcarpum) och de betraktas ibland som samma art, den senare är dock till alla delar mindre och spädare och har kala blomskaft och foderflikar.

Utbredning. Tranbär är vanlig i nästan hela landet, men är mindre vanlig i fjälltrakterna och är sällsynt på Öland och Gotland. Den växer oftast i vitmossa på fuktiga marker, som kärr och myrar. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning. Tranbären kan användas bland annat till sylt och likör. Enligt Nyman (1868) användes de kokta med honung mot mask hos barn, och bären, Baccæ Oxycocci, upptogs också i farmakopén. Linné (1749) uppger att "af bären betjena sig Guldsmeder, wid hwitkokningen af silfwer".

Övrigt. De båda tranbärsarterna, tranbär och dvärgtranbär (V. microcarpum), förs ibland till ett eget släkte, Oxycoccus.

Etymologi. Artnamnet oxycoccos kommer av grekiskans oxys (sur) och kokos (bär), namnet syftar på bärens sura smak.

Referenser

"Så kan man icke gerna likgiltigt betrakta denna lilla krypande buske, som tager sin bostad bland Sphagnum-mossorna, på hvilkas sammetsdynor den sträcker sina stjelkar, smyckande dem med sina täcka blad och blommor. Och då bären äro mogna, dragas de genom sin tyngd ned på mossan, och det ser nästan ut som om de alldeles skulle tillhöra densamma."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)