BlåbärVaccinium myrtillus L.
Vetenskapliga synonym: Myrtillus nigra Gilib.
| |
|
Beskrivning. Blåbär är ett
flerårigt, lövfällande ris som ofta växer i
stora bestånd.
Grenarna är vintergröna och kantiga, vilket gör
att blåbärsriset är lätt att känna igen
även på vintern. Bladen är inte läderartade
som hos lingon (V. vitis-idaea)
utan tunna och spetsiga med fint sågad kant.
Blåbär blommar i maj-juni, de hängande blommorna sitter
ofta ensamma på skaft från bladvecken. Kronan är
nästan klotrund och blekt grön med rödaktig ton.
Största. Blåbär kan bli upp till sju decimeter hög (Lagerberg 1957). Utbredning. Blåbär är en av Sveriges vanligaste växter, den påträffas oftast i skogar men växer ända upp på fjällhedarna. Blåbär är en karaktärsväxt för vår vanligaste skogstyp, den så kallade blåbärsgranskogen som är en typ av hedgranskog. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920). Användning. Blåbären äts med fördel färska, men används mest till sylt, kräm och soppa. De såldes förr på apoteket, Baccæ Myrtilli, som medel mot feber. Nyman (1868) uppger att de "efter olika behandlingssätt, färga blått, violett och rödt". Riset kan användas som garvämne vid läderberedning och bladen kan användas till te. Övrigt. Engelskans 'blueberry' är namn på arten amerikanskt blåbär (V. corymbosum). Den är betydligt större än vårt blåbär, en buske kan bli ända upp till två meter hög. Amerikanskt blåbär odlas kommersiellt för sina bär i Nordamerika och Centraleuropa, den är dåligt härdig i Sverige men odlas ibland som trädgårdsväxt. Etymologi. Artnamnet myrtillus betyder 'liten myrten' (Odhner 1963). |
Familj: Ericaceae Släkte: Vaccinium
"Nyplockade blåbär smaka wäl.
Torkade brukas til fyllning och mos."
Ur Flora Oeconomica av Carl von Linné (1749)
|
© Naturhistoriska riksmuseet 1997
http://linnaeus.nrm.se/flora/di/erica/vacci/vaccmyr.html
Senaste uppdatering: 17 november 2004
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg