Mjölon

Arctostaphylos uva-ursi (L.) Sprengel

Vetenskapliga synonym: Arbutus uva-ursi L.
Svenska synonym: mjölbär

Mjølbær Hede-Melbærris Sianpuolukka Sortulyng Bearberry Immergrüne Bärentraube

Beskrivning. Mjölon är ett krypande ris med vintergröna blad och röda frukter. Den har långa rotslående grenar och bildar ofta stora mattor. Bladen är läderartade, platta och har tydliga, nedsänkta nerver, kanten är helbräddad. Mjölon blommar i maj, blommorna är urnlika, vita till ljust rosa och sitter i klasar. Frukterna är runda stenfrukter som ser ut som lingonets bär, men de är torra, mjöliga och faddare i smaken. Linné (1749) konstaterar att de "äro osmakelige, hwadan få, om eljest någon, lära äta dem".
Mjölon kan mycket lätt förväxlas med lingon (Vaccinium vitis-idaea), den senare har dock inte samma mattformiga växtsätt, och den kan också särskiljas på sina klockformade blommor och att bladen har nedvikta bladkanter och körtelprickar på undersidan. Den andra arten i släktet, ripbär (A. alpinus), är inte vintergrön och har tunna blad med sågtandad kant, samt svarta frukter.

Utbredning. Mjölon finns i hela landet, den växer vanligare på sandig mark, ofta på i ungefär samma miljöer som lingon (Vaccinium vitis-idaea). Första fynduppgift publicerades på 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Mjölon innehåller garvämnen och användes förr vid garverier. Vid färgning ger den svart eller grå färg. Bladen, Folia Uvæ ursi, användes inom farmakologin och Hoffberg (1792) skriver att mjölon "är af stoppande kraft, lindrar stenplåga och uringångarnes sår, då bladen pulweriserte intagas, eller Thee derraf nyttjas". Frukterna användes som nödbrödsämne.

Etymologi. Artnamnet uva-ursi kommer av latinets uva (druva) och ursus (björn), björndruva. Svenska namnet mjölon syftar på det 'mjöliga' fruktköttet (Odhner 1963). I medeltida läkeböcker kallas den miolenagräs eller myölena gräs (Fries 1904).

Referenser

"På Lapplands fjäll och ödemarker, liksom ock i hela Sverige, är denna i utlandet mindre kända växt ytterst allmän på mycket torra, sterila och sandiga lokaler.
Dess röda bär, äfvensom hela växten, likna så Vaccinium § 144, att de knappt skulle af en i botaniken obevandrad kunna skiljas från hvarandra (om ej därigenom att denna med sina grenar kryper vidare omkring), utom genom bärens smak. Bären hos denna hafva nämligen hela fruktköttet likt torrt mjöl, hvarför de ock aldrig ätas.
Bladen jämte de späda grenarne samlas i stor mängd af våra norrlänningar och skickas till Stockholm, där de köpas af garfvare, som använda dem i stället för sumak (Rhus)."

Ur Flora Lapponica av Carl von Linné (1737), i svensk översättning av T. M. Fries (1905)