Ängsvädd

Succisa pratensis Moench

Vetenskapliga synonym: Scabiosa succisa L.
Svenska synonym: knappvädd

Blåknapp Djævelsbid Purtojuuri Stúfa Devil's-bit Scabious Gewöhnlicher Teufelsabbiß

Ängsvädd

Beskrivning. Ängsvädd är en flerårig, oftast kal ört som kan bli upp till sex decimeter hög. Stjälken är upprätt och har motsatta, vanligen helbräddade, avlånga blad med smal bas. Ängsvädd blommar under sensommaren och hösten, i augusti-september. Blommorna är vanligen blåvioletta och sitter i halvklotformiga korglika samlingar där alla blommor är lika stora. Kronan är fyrflikad. Frukten äre nöt som sitter innesluten i ytterfodret. Roten ser avskuren eller avbiten ut vilket givit upphov till släktnamnet, Succisa, som betyder avskuren.
Ängsvädd Arterna åkervädd (Knautia arvensis), fältvädd (Scabiosa columbaria) och luktvädd (S. canescens) liknar till viss del ängsvädd, men har blomsamlingar där de yttre blommorna är stora och läppformade. De två arterna blåmunkar (Jasione montana) och bergskrabba (Globularia vulgaris) har också små blommor som sitter i huvudlika samlingar, men dessa båda arter har strödda blad och hör till andra växtfamiljer.

Ängsvädd Utbredning. Ängsvädd är vanlig i södra och mellersta Sverige, men förekommer sällsynt ända upp i Västerbotten. Den växer oftast på fuktig ängsmark, men även i öppen skogsmark. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning. Ängsväddens blad färgar grönt.

Ängsvädd Övrigt. I äldre tid ansåg man att roten blivit avbiten av djävulen, vilket också avspeglas i de danska, engelska och tyska namnen. Djävulsbett kallas ibland också det 'bettmärke' som återfinns på bladen hos vass (Phragmites australis).

Etymologi. Artnamnet pratensis kommer av latinets pratum (äng) och betyder 'växer på ängar'.

Familj: Dipsacaceae
Släkte: Succisa

Norden
Norra halvklotet
Färgväxt
Bildgalleri

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"De äldsta botanisterna (t. ex. Brunfels) kallade växten vanligen Morsus diaboli, med hänsyn till roten och den fordom gängse meningen om orsaken till att den är liksom afbiten. Den troddes mycket verksam mot pest, gift, vattsot m. m. och detta just emedan den tyckes afbiten, hvilket Hin onde, enligt munksagor, gjort, men säkerligen icke skulle gjort om roten icke hade för menniskan nyttiga egenskaper!!"

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)

© Naturhistoriska riksmuseet 1997

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/dipsaca/succi/succpra.html
Senaste uppdatering: 6 september 2011
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg