Stinkmålla

Chenopodium vulvaria L.

Svenska synonym: stägga

Sildemelde Stinkende Gåsefod Haisusavikka Stinking Goosefoot Stinkender Gänsefuß

Stinkmålla Beskrivning. Stinkmålla är en ettårig, lågväxt ört. Blad och stjälkar är klädda med talrika oljerika korn, och växten avger vid beröring en stark, synnerligen oangenäm lukt som erinrar om rutten fisk. Stjälkarna är greniga och vanligen nedliggande. Bladen är rombiska, grågröna på ovansidan och vitmjöliga på undersidan, bladkanten är helbräddad. Stinkmålla Stinkmålla blommar från juli till september med små och ansenliga blommor som sitter i gråaktiga gyttringar i grenspetsarna. Blomman har fem hylleblad som är smalt kölade. Fröna är mattsvarta.
Stinkmålla kan knappast förväxlas med andra arter, dess obehagliga lukt och de små rutformade bladen är karaktäristiska för arten.

Stinkmålla Utbredning. Stinkmålla var under 1700-talet spridd på flera håll i Sydsverige, men är numera mycket sällsynt. Den förekommer regelbundet endast i sydligaste Skåne där den växer på gator och gårdar samt i trädgårdar, i övrigt påträffas den endast tillfälligt. Första fynduppgift är från Lund, Skåne och publicerades år 1744, men arten var känd som svensk redan under 1600-talet (Nordstedt 1920). Stinkmålla

Etymologi. Artnamnet vulvaria kommer av latinets vulva (slida). Arten kallades Vulvaria av 1500-tals botanisten Dalechamps och ger en antydan om den tidens bristande hygien.

Familj: Chenopodiaceae
Släkte: Chenopodium

Norden
Norra halvklotet
Fridlyst
Bildgalleri

I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning

Referenser


"Redan i Dalechamps Historia kallas växten Vulvaria, hvadan artnamnet. Dess ovanligt stinkande lukt härrör säkerligen från de små, liksom feta eller kådiga, runda korn, hvarmed hela örten är beklädd."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)

© Naturhistoriska riksmuseet 1997

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/chenopodia/cheno/chenvul.html
Senaste uppdatering: 6 augusti 2008
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg