|
Beskrivning. Svinmålla är en ettårig
ört som i gynnsamma lägen kan bli upp till en meter hög.
Stjälken är upprätt, ofta ganska hård och mer eller mindre rödstrimmig.
Bladen är variabla i form, men är vanligen trekantiga med glesa tänder och
killik bas, de har oftast två något större basflikar. I färgen varierar
bladen från ljusgrönt till mörkt grågrönt, men de är alltid
vitmjöliga på undersidan, liksom skottspetsarna. Svinmålla blommar från
juli till september. Blomgyttringarna är ganska täta och har få blad. Blommorna har något kölade hylleblad och
fröerna är svartbruna och släta med kölad kant.
Svinmålla är den i särklass vanligaste arten i släktet men också
den mest variabla. Bladform, bladfärg, bladtandning och växtsätt varierar
kraftigt. Det finns också flera arter som är mycket snarlika och delvis svåra
att skilja från svinmålla, nämligen
olivmålla (C. strictum),
olvonmålla (C. opulifolum),
smalmålla (C. pratericola),
texasmålla (C. berlandieri),
fikonmålla (C. ficifolium) och
svenskmålla (C. suecicum).
Alla dessa är mer eller mindre tillfälliga, utom svenskmållan
som tycks vara vanligare än svinmålla i vissa trakter, speciellt i norra
Sverige. Svenskmålla skiljs från svinmålla genom mjukare stjälk, glesare
blomgyttringar, vasst kölade hylleblad, samt frön med rundad
kant och något fårad yta.
Utbredning. Svinmålla förekommer allmänt från
Skåne till Norrbotten. Den växer i snart sagt alla slags kulturpåverkade
miljöer, som i åkrar och trädgårdsland, vid gödselstackar, i
nyanlagda rabatter, men även på havsstränder. Första
fynduppgift publicerades av Bromelius i Chloris gothica 1694
(Nordstedt 1920).
Användning Svinmålla är näringsrik och tillagad som
spenat (Spinacia oleracea)
går den alldeles utmärkt att äta. Fröna maldes under
nödår till mjöl.
Etymologi. Artnamnet album betyder vit och syftar på
de vitmjöliga bladen och skottspetsarna.
|
Familj: Chenopodiaceae
Släkte: Chenopodium
Norden
Norra halvklotet
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"Flera Mållväxter äro allmänna ogräs kring våra
boningar och på våra odlingar, men Mjölmållan är
kanske den allmännaste bland dem. Som den växer fort, utsuger jorden och
ökar sig mycket, bör den i tid uppryckas. Den är likväl icke utan nytta.
Alla husdjur utom hästen äta densamma. Den kan också, trots sin icke ovanliga
benämning av Svinmålla, Svingräs, ganska väl tillagas och
användas som
spenat,
vilket Palmstruch bestyrkt."
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)
|