Beta

Beta vulgaris L.

Vetenskapliga synonym: B. maritima L., B. vulgaris var. perennis L. (ssp. maritima)
Svenska synonym: strandbeta (ssp. maritima), rödbeta (ssp. vulgaris var. vulgaris), sockerbeta (ssp. vulgaris var. altissima), mangold (ssp. vulgaris var. cicla), foderbeta (ssp. vulgaris var. rapacea)

Bete Bede Juurikas Beet Wilde Runkelrübe (ssp. maritima)

Beskrivning. Beta är en kal, oftast tvåårig, något köttig ört som kan bli ganska stor och frodig. Stjälkarna är nedliggande till upprätta och kan bli omkring en meter långa. Bladen sitter dels i basal rosett och dels strödda på stjälkarna. De basala bladen är tydligt skaftade med stor trekantig, helbräddad bladskiva som har en fettartad glans och en ljusare mittnerv. På stjälkarna minskar bladen gradvis i storlek uppåt. Beta blommar i augusti-september med små oansenliga blommor som sitter i gyttringar samlade i en ganska lång axlik klase. Blommorna är tvåkönade, med femtaligt hylle, fem ståndare och en tvärställd nötlik frukt.
Bara underarten strandbeta (ssp. maritima (L.) Arcangel.) förekommer vildväxande i Sverige, den har hård smal rot och nedliggande stjälkar. Av huvudunderarten beta (ssp. vulgaris) odlas flera olika varieteter, dessa har mer upprätta stjälkar och saftigare bladverk, hos rödbeta (var. vulgaris), foderbeta (var. rapacea) och sockerbeta (var. altissima) är området mellan stammen och roten uppsvällt och näringslagrande. Även varieteten mangold (ssp. vulgaris var. cicla) förekommer i odling.

Utbredning. Underarten strandbeta (ssp. maritima) är sällsynt men förekommer regelbundet på steniga havsstränder från norra Halland till Bohuslän. Den kan också påträffas tillfälligt på havsstränder eller på ruderatmark i andra landskap. De odlade varieteterna av underarten beta (rödbeta, mangold, foderbeta och sockerbeta) kan påträffas tillfälligt på avfallsplatser, i vägkanter och andra kulturmiljöer. Första fynduppgift för strandbeta (ssp. maritima) är från Bråbänk vid Gävle och publicerades 1820 (Nordstedt 1920).

Användning. Beta är en ekonomiskt viktig art av vilken flera olika varieteter av huvudunderarten beta (ssp. vulgaris) odlas. Hos mangold (var. cicla) används bladen och bladskaften ungefär som spenat (Spinacia oleracea) till stuvningar och liknande. Hos rödbeta (var. vulgaris), foderbeta (var. rapacea) och sockerbeta (var. altissima) används den näringslagrande så kallade hypokotylen, det vill säga gränsområdet mellan stam och rot. Foderbeta (var. rapacea) odlas främst som kreatursfoder medan sockerbeta (var. altissima) är huvudråvara vid framställning av socker. I Sverige har sockerbetor odlats sedan slutet av 1800-talet, odling och förädling av betor går dock tillbaka till antiken.

Etymologi. Artnamnet vulgaris kommer av latinets vulgus (hop, allmänhet) och betyder vanlig.

Referenser

"B. vulgaris...Rödbeta...Hwitbeta, Mangolt. w. wid Englands och hollands hafsstrander: då rödbetor kokas, böra icke dess rotgrenar i minsta måtto afskäras eller skadas, så bibehålla de efter kokningen sin högröde färg. Bägge slagens späde blad ätas stufwade: äro ock sköna för kor och öka deras mjölk: sås derföre mycket i Tyskland: roten håller mycket socker ämne."

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)