Snöarv

Cerastium arcticum Lange

Vetenskapliga synonym: C. arcticum Lange ssp. hyperboreum (Tolm.) Böcher, C. edmondstonii auct., C. hyperboreum Tolm., C. latifolium Hartm., C. nigrescens Edmondston ex H. C. Watson ssp. arcticum (Lange) P. S. Lusby
Svenska synonym: polararv

Snøarve Arktisk Hønsetarm Napahärkki Fjallafræhyrna Arctic Mouse-ear

Beskrivning. Snöarv är en flerårig, hårig ört som växer i tuvor och som bara blir upp till en decimeter hög. Både stjälkar och blad är vanligen tätt ullhåriga av fåcelliga hår, men kan i sällsynta fall vara kala. Bladen är brett lansettlika till ovala. Snöarv blommar i juli-augusti med stora vita blommor som sitter ensamma eller parvis i toppen av stjälkarna. Stödbladen är bladlika, breda, rent gröna och saknar hinnkanter. Fodret har en bred rundad bas och foderbladen är ovala med breda hinnkanter. Kronbladen är breda och ganska grunt kluvna. Fruktkapseln är nästan rak och spricker upp med tio tänder. Fröna är trubbigt vårtiga.
Snöarv liknar fjällarv (C. alpinum), den senare skiljs genom ganska smala övre stödblad som är tydligt hinnkantade, samt foder med smal bas och smala spetsiga foderblad.

Utbredning. Snöarv förekommer sällsynt i de norra fjälltrakterna, från Åsele Lappmark till Torne Lappmark. Den växer på högfjällen, vanligen vid snölegor.

Första fynduppgift är från Lule Lappmark och publicerades av N. J. Andersson i Botaniska Notiser 1846 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet arcticum kommer av latinets arctos (norden) och betyder nordlig, arktisk.

Referenser

"...Gör man efter dessa besök, en exkursion till det 1½ mil i vester från Quickjock aflägsna emot Tarrajock nedstupande fjellet Njunnats, så kan man af dess rikedom komplettera sina samlingar och sitt nöje...
...på dess platå och topp, mellan stenarna, blomma: Campanula uniflora, Andromeda tetragona, Pedicularis hirsuta, Luzula glabrata, Rhododendron, Erigeron alpinus, Dryas, Salix ovata och polaris, Cerastium trigynum och den för Svenska Floran nya C. latifolium."

Ur Anteckningar under en resa i Umeå, Piteå och Luleå Lappmarker sommaren 1845 av N. J. Andersson (Botaniska Notiser 1846)