SommarfläderSambucus ebulus L.
Svenska synonym: mannablod, sommarhyll
| |
|
Beskrivning. Sommarfläder är en
flerårig, drygt meterhög ört med krypande jordstam.
Den bildar ofta stora bestånd där den trivs. Stjälkarna
är raka och styvt upprätta med motsatta blad. Bladen är parbladiga med
två till sex par småblad och ett uddblad. Sommarfläder blommar
i juni-juli. Blommorna sitter i en platt blomsamling och de är vita med
röda ståndarknappar. Frukterna är svarta bärlika stenfrukter.
Hela växten är giftig. Utbredning. Sommarfläder är en ursprungligen odlad växt som förekommer förvildad i södra och mellersta Sverige. Första fynduppgift är från Kalmar, Småland och publicerades 1741 av Linné. Användning. I äldre tid användes den som läkeväxt och ansågs ha samma egenskaper som fläder (S. nigra) men vara verksammare. Hela växten är dock giftig, liksom druvfläder (S. racemosa). Sommarfläderns fruktsaft färgar violett. Etymologi. Artnamnet ebulus användes redan av Cato, men är av dunkelt ursprung. Namnet sommarfläder av att man bara ser den på sommaren, eftersom den är örtartad och vissnar ner på hösten. Det äldre namnet mannablod kommer enligt Linné, som hittade växten vid Kalmar slott, av att man trodde att växten uppkommit ur stupade svenskars och danskars blod. Namnet mannablod har förr också använts om arterna fyrkantig johannesört (H. maculatum) och äkta johannesört (H. perforatum). |
Familj: Caprifoliaceae Släkte: Sambucus "Wäxer emellan Calmare Stad och Slot
öfwerflödigt. I Apothequen brukas Ebuli Radices, Folia, Flores,
Baccæ, Semina, Cortices, Rob, som här tilräkeligen fås. Ur Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på
Gothland, Öland och Småland av Carl von Linné
(Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar 1741)
|
© Naturhistoriska riksmuseet 1997
http://linnaeus.nrm.se/flora/di/caprifolia/sambu/sambebu.html
Senaste uppdatering: 4 mars 1999
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg