Linnea

Linnaea borealis L.

Svenska synonym: giktgräs

Linnea Linnæa Vanamo Twinflower Moosglöckchen

Beskrivning. Linnea är ett vintergrönt nedliggande ris som kan bilda meterlånga revor. Den har små och runda blad som sitter motsatta. Linnea blommar i juni-juli, i fjälltrakterna dock inte förrän i augusti. Blomstänglarna är upprätta och tvådelade upptill med en hängande blomma på varje gren. Blommorna är väldoftande, framförallt på kvällen, och blomkronan är klockformad med vitrosa utsida och gul- eller rödmönstrad insida. De klibbhåriga frukterna fastnar lätt på djur och i kläder, och de kan på så sätt spridas långa sträckor.
Linnea kan inte förväxlas med andra arter.

Utbredning. Linnea är vanlig i nästan hela landet, utom i de sydligaste delarna. Den växer ofta i mossig granskog och vanligen ser man revorna på liggande stammar eller stubbar, men den förekommer även uppe på kalfjället. Första fynduppgift är från Lappland och publicerades av Rudbeck år 1720 (Nordstedt 1920).

Användning. Linnea användes förr mot gikt och ledvärk och Hoffberg skriver följande år 1792: "v. Linnés ört w. i skogar. Thee eller decokt af örten drickes mot gicht: utwärtes färsk stött pålägges den med mjölk för wärk och utslag hos folk och kreatur: Thee häraf smakar wäl".

Övrigt. Linnea är Smålands landskapsblomma. Den var också Carl von Linnés favoritblomma och han lät sig ofta avbildas med en linnea i handen och den ingick även i hans adelsvapen. Blommans klocklika form gjorde att vissa förlinneanska botanister ansåg att växten hörde till släktet blåklockor (Campanula).

Etymologi. Artnamnet är från latinets boreus (nordlig) och syftar på växtens nordliga utbredning. Namnet linnea är en försvenskning av det latinska namnet på släktet linneor, Linnaea.

Referenser

"Men se, nu ljusnar det opp, en skogsfälla öppnas för ögat;
Stubbarna stå där på rot, vid rötterna växa det smultron,
Och ini mossornas bädd syns skyddad den späda Linnean,
Persikoröda små klockor som dofta af mjölk och af mandel,
fin som en kammarduksnål i grönskande sammet är stucken;
Stängeln står rak som ett strå, så nätt, så sirlig, så pyntad."

Ur Trefaldighetsnatten av August Strindberg (Ordalek och småkonst, 1905)