Humle

Humulus lupulus L.

Svenska synonym: humla, vildhumla

Humle Humle Humala Hop Hopfen

Beskrivning. Humle är en flerårig slingrande, klättrande ört med motsatta, breda, handflikiga blad. De slingrande skotten kan bli mer än tio meter långa och kan växa 8 tum/dygn. Hela växten är klädd med krokiga taggar och körtelprickar. Humle har skilda han- och honplantor. Den blommar under högsommaren, honblomsamlingarna liknar små gröna kottar, men är i själva verket kompakta knippen av honblommor som tillväxer vid mognaden. Hanblommorna är små, ljusgula och sitter i yviga samlingar. Ståndarknapparna är längre än strängarna och producerar stora mängder pollen som med vindens hjälp sprids till honblommorna.

Utbredning. Humle påträffas ofta omkring gårdar och vid gamla husgrunder. Den förekommer främst i södra och mellersta Sverige, men finns längs kusten även längre norrut. De flesta anser att humlen i vårt land är förvildad och kvarstående efter odling, men andra anser att arten är ursprunglig, åtminstone i Sydsverige. Första fynduppgift publicerades i Bromelius Chloris gothica år 1694, men arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Humle har sedan 1200-talet odlats i Sverige och använts vid öltillverkning. Det är framför allt bitterämnen (t. ex. lupulin) i körtlarna på honblomställningarna som ger ölet dess karaktäristiska smak. Hanplantorna ansågs skadliga och utrotades sorgfälligt så att inte honorna skulle sätta frukt, vilket försämrade dess egenskaper. I äldre tid fanns särskilda bestämmelser som reglerade hur mycket humle gårdarna skulle leverera och man anlade särskilda humlegårdar för ändamålet, till exempel Humlegården i centrala Stockholm som var kryddgård fram till 1648. I Kristoffers landslag från 1442 står att "Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman." Humle ingick i det tionde som man var skyldig att leverera till kyrkan. Ännu idag är humle en av huvudingredienserna i öl, men odlas inte längre i någon större utsträckning i vårt land utan importeras från Tyskland och Tjeckien där den odlas i stor skala.
Humlets innehåll av olika alkaloider har gjort att den använts som stoppning i sömngivande så kallade humlekuddar.
Humlens stjälkar är rika på fibrer och den har därför också använts som spånadsväxt.

Etymologi. Artnamnet lupulus är en dimunitiv form av det latinska ordet lupus (varg) och namnet på humle hos Plinius. Gallhumle och fukhumle är namn på hanplantorna, medan knopphumle är namn på honplantor. Linné skriver i Sponsalia plantarum (1750): "Humlan är af tvänne slag, Fukhumla och Knop-humla. Den förra har allenast han-blomster och den senare hon-blomster; med det vi allmänt kalla frukt eller koppor, är intet annat än sjelfva blom-fodret, som växer ut och blir således större".

Referenser

"Om lena kvinnolockar ej förgylla
vår huvudgärd och dofta oss till ro,
med humleknopp vi våra örngått fylla
och slumra tungt som björn i vinterbo."

Ur Humlevisa av Erik Axel Karlfeldt (Fridolins visor och andra dikter, 1898)