Rapunkelklocka

Campanula rapunculus L.

Svenska synonym: rapunselkocka

Rapunkelklokke Rapunsel-Klokke Kauriinkello Rampion Bellflower Rapunzel-Glockenblume

Beskrivning. Rapunkelklocka är en tvåårig, storväxt och nästan helt kal ört. Roten är tjock och tapplik, den liknar en rova och är ätlig. Stjälken kan bli nästan en meter hög, den är kal upptill och glest styvhårig nedtill. De basala bladen är omvänt äggrunda, i kanten naggade eller vågiga, stjälkbladen är smalt lansettlika. Rapunkelklocka blommar i juli-augusti med blekt blåvioletta blommor som sitter på långa blomskaft i en ganska smal ensidigt vänd klase. Blomkronan är omkring två centimeter lång och är djupt flikad med upprätta flikar. Foderflikarna är syllika. Fruktkapseln är upprätt.
Rapunkelklocka liknar mest ängsklocka (C. patula), men den senare har rödlila blommor med bakåtböjda flikar, samt kvastlik blomställning. Arten knölklocka (C. rapunculoides) har, liksom rapunkelklocka, tapplik rot och blommor i ensidig klase, men är flerårig, hårig och har kortskaftade blommor.

Utbredning. Rapunkelklocka är mycket sällsynt och förekommer mest tillfälligt, utom i Skåne där den åtminstone förr var mer regelbunden. Arten växer vid gårdar och gamla trädgårdar, i parker och ängar. Första fynduppgift är från Belteberga i Skåne och publicerades 1823 av Fries (Hylander 1971). Exemplar insamlade av Fries i Belteberga finns i Naturhistoriska riksmuseets samlingar och kan ses i artens bildgalleri.

Användning. Rapunkelklockans rot är ätlig och arten odlades förr som köksväxt. Enligt Nyman (1868) är roten "närande samt smakar nästan som Scorzonera".

Etymologi. Artnamnet rapunculus är en diminutivform av latinets rapa (rova) och betyder 'liten rova', vilket syftar på det rovlika roten.

Referenser

"FRIES anmärkte Rapunselklockan som svensk vid Belteberga och upptog den i sina Novitier (1814)...
...Men enligt Areschougs Skånes och v. Dübens Landskronas Flora är växten icke egentligen vild der. Den sednare (1835) säger att ehuru den är ymnig vid Belteberga, kan den likväl knappt anses ursprunglig på detta ställe, såsom växande ymnigast inom och invid trädgården jemte de derifrån flyktade Viola odorata och Ornithogalum nutans."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)