Källfräne

Rorippa nasturtium-aquaticum (L.) Hayek

Vetenskapliga synonym: Nasturtium officinale R. Br., Sisymbrium nasturtium-aquaticum L.
Svenska synonym: källkrasse, vattenkrasse

Grøn engelskkarse Tykskulpet Brøndkarse Isovesikrassi Water-cress Brunnenkresse

Beskrivning. Källfräne är en kal, vintergrön, flerårig ört som har krypande jordstammar och ofta bildar stora bestånd. Stjälkarna är vanligen mer eller mindre nedliggande, tjocka, ganska saftiga och kan bli upp till en halvmeter höga. Bladen är parbladiga med ett till tre par av nästan runda småblad. Källfräne blommar i juni-juli, blommorna är ungefär fem millimeter breda och har vita kronblad som är dubbelt så långa som fodret. Fruktskidorna är ganska tjocka, en och en halv centimeter långa och minst två millimeter breda, och sitter på utspärrade fruktskaft. Fröna sitter i två rader i varje rum och är nätmönstrade med 25-50 rutor på varje sida.
Källfräne är lätt att känna igen på de vita blommorna och parbladiga saftiga bladen. Den kan dock lätt förväxlas med bäckfräne (R. microphylla), den senare skiljs genom smalare och mer upprätta skidor med en rad frön i varje rum, samt frön med finare rutmönster som har omkring 100 rutor på varje sida. De två arterna korsar sig och ger en hybrid som har dåligt utvecklade skidor.

Utbredning. Källfräne är sällsynt och förekommer endast i Skåne och Halland där den växer i rinnande, klart men näringsrikt vatten, som småbäckar och källflöden. Hybriden med bäckfräne (R. microphylla) är känd både från Skåne och på Gotland. Första fynduppgift publicerades av Rudbeck i Hortus botanicus år 1685 (Nordstedt 1920).

Användning. Källfräne är en uppskattad kryddväxt som ofta odlas under namnet vattenkrasse.

Etymologi. Artnamnet nasturtium-aquaticum kommer av latinets nasus (näsa) och tortus (plågad), samt aqua (vatten) och betyder 'lever i vatten och plågar näsan'. Detta syftar på att växten har en arom som påminner om pepparrotens (Armoracia rusticana), och som kan upplevas kittlande.

Referenser

"De källor och bäckar, hvilka under vintern bibehålla en viss värme, kunna derigenom hysa växter, som knappt någonsin riktigt hvila. En sådan är Källkrassen. Den växer sällskapligt och utbreder på den sandiga eller dyiga bottnen sina stjelkar, hvilka slå rötter och gerna växa i den riktning, som vattnet strömmar.
Källkrassen har en behagligt skarp smak och lemnar en helsosam sallat, hvartill den också genom örtståndets lösa byggnad särdeles lämpar sig."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)