Beskrivning. Källfräne är en kal, vintergrön,
flerårig ört som har krypande jordstammar och ofta bildar stora bestånd.
Stjälkarna är vanligen mer eller mindre nedliggande, tjocka, ganska saftiga och
kan bli upp till en halvmeter höga. Bladen är parbladiga med ett till tre par av
nästan runda småblad. Källfräne blommar i juni-juli, blommorna
är ungefär fem millimeter breda och har vita kronblad som är dubbelt
så långa som fodret. Fruktskidorna är ganska tjocka, en och en halv
centimeter långa och minst två millimeter breda, och sitter på
utspärrade fruktskaft. Fröna sitter i två rader i varje rum och är
nätmönstrade med 25-50 rutor på varje sida.
Källfräne är lätt att känna igen på de vita blommorna
och parbladiga saftiga bladen. Den kan dock lätt förväxlas med
bäckfräne (R. microphylla), den senare
skiljs genom smalare och mer upprätta skidor med en rad frön i varje rum,
samt frön med finare rutmönster som har omkring 100 rutor på
varje sida. De två arterna korsar sig och ger en hybrid som har dåligt
utvecklade skidor.
Utbredning. Källfräne är sällsynt och
förekommer endast i Skåne och Halland där den växer i rinnande,
klart men näringsrikt vatten, som småbäckar och källflöden.
Hybriden med bäckfräne (R. microphylla)
är känd både från Skåne och på Gotland.
Första fynduppgift publicerades av Rudbeck i Hortus botanicus
år 1685 (Nordstedt 1920).
Användning. Källfräne är en uppskattad
kryddväxt som ofta odlas under namnet vattenkrasse.
Etymologi. Artnamnet nasturtium-aquaticum kommer av latinets
nasus (näsa) och tortus (plågad), samt aqua (vatten)
och betyder 'lever i vatten och plågar näsan'. Detta syftar på att
växten har en arom som påminner om
pepparrotens (Armoracia rusticana),
och som kan upplevas kittlande.
|
Familj: Brassicaceae
Släkte: Rorippa
Norden
Norra halvklotet
Mat och krydda
Bildgalleri
I Riksmuseets samlingar
Innehållsförteckning
Referenser
"De källor och bäckar, hvilka under vintern bibehålla
en viss värme, kunna derigenom hysa växter, som knappt någonsin riktigt
hvila. En sådan är Källkrassen. Den växer sällskapligt och
utbreder på den sandiga eller dyiga bottnen sina stjelkar, hvilka slå
rötter och gerna växa i den riktning, som vattnet strömmar.
Källkrassen har en behagligt skarp smak och lemnar en helsosam sallat, hvartill
den också genom örtståndets lösa byggnad särdeles
lämpar sig."
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)
|