Åkerrättika

Raphanus raphanistrum L.

Vetenskapliga synonym: R. maritimus Sm. (ssp. maritimus)
Svenska synonym: vanlig åkerrättika (ssp. raphanistrum), strandrättika (ssp. maritimus)

Åkerreddik Kiddike Peltoretikka Akurræfla Wild Radish Acker-Rettich, Hederich

Beskrivning. Åkerrättika är en glest borsthårig, ett- eller tvåårig ört med upprätt och något grenig stjälk som kan bli nästan en meter hög. Bladen är kortskaftade, de nedre bladen är tydligt parflikiga med rundade flikar som är tandade i kanten. De övre bladen är mer eller mindre enkla med tandad kant. Åkerrättika blommar från juli till september, blommorna är ungefär två centimeter breda och sitter i kvastlik samling. Kronbladen är vita till gulvita med mörkare ådring. Fruktskidorna är upp till nio centimeter långa, trinda och tydligt ledade med insnörningar mellan ledstyckena. De faller vid mognaden sönder i små ledstycken. Arten är variabel och har två underarter som påträffats hos oss. Huvudunderarten vanlig åkerrättika (ssp. raphanistrum) är ettårig och har frukter med avlånga ledstycken som är längre än breda. Den andra underarten kallas strandrättika (ssp. maritimus (Sm.) Thell.) och är tvåårig och har frukter med runda ledstycken som är lika långa som breda.
Åkerrättika känns lätt igen på de stora gulvita blommorna med mörkare ådring och de långa ledade skidorna. Arten rädisa (R. sativus) skiljs genom vita eller violetta blommor och trinda, knappt insnörda skidor som är svampiga på insidan.

Utbredning. Åkerrättika är ganska vanlig och förekommer från Skåne till Torne Lappmark, men är vanligast i Sydsverige. Arten växer i sandiga åkrar, vägkanter och på ruderatmark. Underarten vanlig åkerrättika (ssp. raphanistrum) är inhemsk och bofast i vårt land medan strandrättika (ssp. maritimus) ibland påträffas tillfälligt. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet raphanistrum kommer av grekiskans rhafys (rova) och betyder 'lik rova'.

Referenser

"Färska örten kan, ännu späd, nyttjas såsom sallat eller till grönkål. Hästen skall gärna äta den men kon vanligen icke, hvaremot densamma, torkad till vinterfoder, lärer bli begärlig och enligt några t. o. m. gifva mycket och godt smör. Fröen, hvilka lemna en ymnig, bitter, fet olja, som till bränning är nästan lika god som Rofolja, lärer i Holstein blandas bland hafra till ett särdeles kraftigt foder. Emellertid blir växten ett svårt ogräs på åkrar, i södra Sverige i allmänhet mycket svårare än Åkersenapen uppåt landet."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)