Blåeld

Echium vulgare L.

Svenska synonym: snokört

Ormehuvud Slangehoved Neidonkieli, Piennarneidonkieli Nöðrugin Viper's-bugloss Gewöhnlicher Natternkopf

Beskrivning. Blåeld är en tvåårig, strävhårig ört som kan bli upp till en meter hög. Stjälken är styvt upprätt, vanligen ogrenad, och mycket strävt hårig. Bladen sitter strödda och är lansettlika. Blåeld blommar i juni-juli med stora blå blommor som sitter i en axlik blomställning. Blommorna är röda i knopp, men blir när de slagit ut himmelsblå, sällsynt förekommer också vita blommor. Kronan är snett trattlik och femflikad med olikstora flikar, utsidan av kronan är hårig. De flesta av de fem ståndarna sticker ut ur kronan, liksom det böjda kluvna stiftet. Delfrukterna är skrovliga.
Blåeld karaktäriseras av sina blå, snett trattlika blommor med utskjutande ståndare och kluvet stift. Den kan bara förväxlas med den odlade, eller tillfälliga, arten blå snokört (E. plantagineum), den senare är ettårig och har blommor som endast är håriga i kanten och på nerverna, samt vanligen bara två utskjutande ståndare.

Utbredning. Blåeld är vanlig i Sydsverige men förekommer mer sparsamt upp till Gästrikland. Den växer på torr öppen mark, som vägkanter, banvallar och klapperstensstränder. Neptuni åkrar på norra Öland har till exempel en mycket riklig förekomst av blåeld. Första fynduppgift är från Skåne och publicerades år 1744 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet vulgare kommer av latinets vulgus (allmänhet, hop) och betyder allmän, vanlig. Det svenska namnet blåeld föreslogs av Elias Fries 1864 efter ett folkligt skånskt namn på arten. I äldre litteratur kallas den ofta snokört.

Referenser

"Blåelden är verkligen en bland de vackraste och utmärktaste af våra Sträfbladsväxter. Ehuru endast tvåårig, har den en ganska stark rot, hvilken bär en vacker bladrosett, utur hvilken den enkla eller greniga stjelken med sina långa och prydliga, blå blomspira reser sig. Då, såsom icke sällan händer, örten uppträder sällskapligt, ger den en särdeles glad anblick under blomningen, då den kan kläda hela sträckor med sina klarblåa blommor, liksom då den, reslig och rak, står stånd tätt vid stånd, en stolt hedersvakt kring åkertegarne."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)