Hundtunga

Cynoglossum officinale L.

Hundetunge Hundetunge Rohtokoirankiele, Koirankiele Hound's-tongue Echte Hundszunge

Beskrivning. Hundtunga är en mjukhårig, grågrön ört med lansettlika, ofta vågiga blad, brunröda blommor och kroktaggiga frukter. Den är tvåårig, vanligen omkring halvmeterhög och har en obehaglig lukt. Bladen sitter strödda, de nedre är skaftade och ganska brett lansettlika med särpräglad grov nervatur, de övre är oskaftade. Hundtunga blommar från juni till augusti. Blommorna har stora femflikiga foder och kronan är smutsigt brunröd med rundade flikar, sällsynt förekommer också exemplar med vita blommor. Delfrukterna är plattat ovala med förtjockad kant och klädda med kroktaggar vilket gör att de lätt fastnar i kläder och djurpäls och därmed kan spridas långa sträckor. Frukterna har flera folkliga namn som munklöss eller prästlöss.
Hundtunga kan genom sin blomfärg och speciella frukter inte förväxlas med andra arter.

Utbredning. Hundtunga förekommer från Skåne till Gästrikland och är traktvis ganska vanlig. Den växer på kulturpåverkad mark som vägkanter, banvallar och runt gårdar. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning. Hundtunga är en medicinalväxt som förr användes bland annat mot värk och kramp. Hoffberg skriver år 1792 i Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom att den är "af wärklindrande och krampstillande kraft" och att den "säges fördrifwa ohyra hos barn, då den hänges om halsen".

Etymologi. Artnamnet officinale kommer av latinets officina (verkstad, apotek) och syftar på artens användning som läkeväxt. Namnet hundtunga är en översättning av dess vetenskapliga släktnamn Cynoglossum. Enligt Elias Fries Kritisk ordbok öfver svenska växtnamnen (1880) kallas den så "för sina mjukludna blad, i motsats till den sträfhåriga Oxtungan".

Referenser

"Wid hus, gärdesgårdar, gator och wägar allmän, där dess frö lätt med sine hakar fastna wid de förbigåendes kläder, och i Fårens Ull, för hwilken de äro förtretlige. De äro kände under namn av Munklus, Prästlus. Wäxten har en obehagelig liksom unken lukt, och röres ej af husdjuren utom Geten, som understundom äter litet deraf. Den är misstänkt för någon giftighet, ehuru inga säkra rön bewisa det."

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)