Oxtunga

Anchusa officinalis L.

Svenska synonym: vanlig oxtunga

Oksetunge Læge-Oksetunge Rohtorasti Alkanet Gewöhnliche Ochsenzunge

Beskrivning. Oxtunga är en två- till flerårig, strävhårig ört som kan bli upp till åtta decimeter hög. Stjälken är upprätt och har strödda, lansettlika blad som är bredast vid basen. Bladen är helbräddade eller grunt bukttandade och ofta något vågiga i kanten. Oxtunga blommar i juni-juli med blåvioletta blommor, som först är rödvioletta men senare får en intensiv mörkt blåviolett färg, sällsynt förekommer också exemplar med vita blommor. Blommorna är trattlika och har ett femflikigt kronbräm med ganska smala flikar. Kronpipen är lång och rak och mynningen är stängd av vithåriga mynningsfjäll. Delfrukterna är knottriga och har ett köttigt bihang.
Den andra arten i släktet, fårtunga (A. arvensis), är ettårig och har ljusblå blommor med böjd kronpip.

Utbredning. Oxtunga är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige, den växer vanligen på sandig, kulturpåverkad, öppen mark. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet, men arten omnämns redan i de medeltida läkeböckerna (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet officinalis kommer av latinets officina (verkstad, apotek) och syftar på att arten använts som läkeväxt. Det svenska namnet oxtunga användes redan på 1500-talet och är en översättning av ett gammalt latinskt namn, Buglossum, namnet syftar på bladen.

Referenser

"En twåårig wäxt som finnes allmänt wid Landswägar, hus och gärdesgårdar, mera sällsynt i åkrar, ömnigast i Skåne. De späda bladen nyttjas om wåren i Grönkål af uplänningen, och skulle äfwen kunna stufwas i blandning med späda Syror. Innan wäxten gått i blomma ätes den af alla Husdjuren, och Bien söka Blommorne. "

Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius (1806)