Taraxacum F. H. Wigg.

Maskrosor

Løvetann Mælkebøtte Voikukat Fífill Dandelion Löwenzahn

Maskros, blomkorg

Beskrivning. Fleråriga örter med grov pålrot. Stjälk bladlös, kal till finhårig, ihålig, med mjölksaftkanaler. Blad i rosett vid basen, hela, tandade till djupt flikiga, ibland fläckiga. Blomkorg ensam i toppen av stjälken. Holkfjäll gröna, örtartade, tilltryckta, yttre holkfjäll nedböjda eller tilltryckta, släta eller med hornlik knöl i spetsen. Korgbotten vitaktig, plan till något välvd, utan fjäll mellan blommorna. Blommor gula, tvåkönade, tunglika, i spetsen fint femtandade. Ståndare gula, ofta med mycket lite pollen, ibland helt sterila. Stift gult, med hår långt ner på skaftet. Frukt gråbrun till rödaktig, spolformig, särskilt upptill småtaggig, hårpensel i spetsen av långt hårfint spröt.
Kromosomtal varierande.

Utblommad maskros

Övrigt. Maskrosor är en systematiskt problematisk växtgrupp som till stor del förökar sig utan könlig befruktning, till skillnad från de flesta andra växter. Frön bildas asexuellt och detta ger upphov till serier av likadana individ och små förändringar i arvsmassan (mutationer) kan ge upphov till nya former som sedan förökar sig. Man talar i detta fall om maskrosorna som 'apomiktiska småarter' som är mer eller mindre distinkta i utseende, till skillnad från vanliga korsbefruktade arter där skillnaderna i utseende oftast är tydliga. Situationen kompliceras ytterligare av att många maskrossmåarter också kan föröka sig sexuellt. Detta gör att nya anlag förs in i de normalt asexuella och likformiga populationerna vilket ytterligare ökar formrikedomen. Skillnaderna mellan de enskilda småarterna är i regel ytterst subtil och ett par tusen 'arter' har beskrivits i litteraturen.

Det finns inom släktet ett antal artgrupper, sektioner (sect.), som är ganska distinkta och som omfattar ett varierande antal apomiktiska småarter. Den utan jämförelse största av sektionerna är de så kallade ogräsmaskrosorna (sect. Ruderalia). Dessa förekommer i snart sagt alla kulturpåverkade miljöer och karaktäriseras av utböjda yttre holkfjäll utan hornlika knölar i spetsen. På stränder, i vätar och på andra typer av fuktiga växtplatser växer strandmaskrosorna (sect. Palustria). Dessa är ofta små och späda med finflikiga eller nästan hela blad och breda ytterholkfjäll som är tilltryckta mot blomkorgen. Sandmaskrosorna (sect. Erythrosperma) är också små och späda. De växer företrädesvis på torrbackar, alvarsmark och andra liknande platser. Sandmaskrosorna har ofta blekgula blommor och ytterholkfjäll med en hornlik knöl i spetsen. Mest karaktäristiskt är dock de rödaktiga frukterna som givit gruppen dess vetenskapliga namn.

Användning. Maskrosor kan användas som sallad, både de unga bladen och blomkorgarna är ätbara, de har en lätt besk smak men är näringsrika och vitaminrika.

Etymologi. Namnet Taraxacum kommer av arabiskans Tarakh shaqun, ett medeltida namn på en bitter korgblommig ört. Det svenska namnet maskros är tämligen modernt och användes första gången år 1802 i Svensk botanik, namnet syftar på de små svarta insekter, tripsar (Thysanoptera) som alltid brukar finnas i blommorna. Under 1600-talet kallades den bland annat lejontand, och Linné angav i Flora Svecica 1755 fyra olika provinsialnamn, kopiss (Västergötland), skallnacke (Östergötland), monkhuvud (Dalsland) och smörblomster (Österbotten i nuvarande Finland).

Släktet har omkring 60 artgrupper med ett par tusen småarter, mest i Norra halvklotets tempererade områden. I Sverige förekommer tolv artgrupper (sektioner) med omkring 1000 småarter.

Familj: Asteraceae

Artgrupper (sektioner):
atlantmaskrosor (T. sect. Spectabilia)
dvärgmaskrosor (T. sect. Obliqua)
fjällmaskrosor (T. sect. Taraxacum)
fläckmaskrosor (T. sect. Naevosa)
hornmaskrosor (T. sect. Borealia)
kärrmaskrosor (T. sect. Celtica)
nordmaskrosor (T. sect. Borea)
norrlandsmaskrosor (T. sect. Boreigena)
ogräsmaskrosor (T. sect. Ruderalia)
sandmaskrosor (T. sect. Erythrosperma)
strandmaskrosor (T. sect. Palustria)
ängsmaskrosor (T. sect. Hamata)


I Riksmuseets samlingar

Innehållsförteckning


"Vid mognaden vika sig blomholkens blad tillbaka och blotta det nu mycket kullriga fästet, på hvilket frukternas hårkronor, stödda mot hvarandra, bilda särdeles lätta, vackert genombrutna klot. Dessa hårkronor göra att de mogna frukterna vid saktaste vind lossna från fästet, så att man vid starkare blåst strax ser dem företaga den luftsegling, som vi alla säkerligen mer än en gång roat oss att underlätta. Dit vinden blåser, dit segla nu också fröen; - så grundar växten, icke sällan långt bort, ständigt nya kolonier."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)

© Naturhistoriska riksmuseet 1997

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/astera/tarax/welcome.html
Senaste uppdatering: 11 augusti 2000
Ansvarig för denna sida: Arne Anderberg