Höstgullris

Solidago gigantea Aiton

Vetenskapliga synonym: S. gigantea Aiton var. leiophylla Fernald, S. serotina Kuntze (ssp. serotina)

Kjempegullris Sildig Gyldenris Isopiisku Late Goldenrod Späte Goldrute

Beskrivning. Höstgullris är en högväxt, flerårig ört som ofta bildar bestånd. Stjälken kan bli mer än två meter hög, den är kal utom i blomställningen där den är finhårig, nedtill är stjälken ofta mer eller mindre blådaggig. Bladen är smalt lansettlika, omkring två decimeter långa, med sågad kant. Bladundersidan är kal, förutom mittnerven som oftast är hårig. Höstgullris blommar vanligen i september-oktober, blomkorgarna är små och sitter många tillsammans i täta vipplika, kort pyramidlika klasar i toppen av stjälken. Blomkorgarna har korta gula strålblommor som dock är längre än de gula diskblommorna. Frukten har en smutsigt vit hårpensel. I Sverige förekommer bara underarten serotina (Kuntze) McNeill.
Höstgullris är mycket lik arten kanadensiskt gullris (S. canadensis) och de två arterna kan lätt förväxlas. Kanadensiskt gullris är vanligen något mindre och har upptill finhårig och nertill ej blådaggig stjälk, mindre blomkorgar i yvigare samling, samt kortare strålblommor.

Utbredning. Höstgullris förekommer naturaliserad på allehanda kulturmarker såsom tomter, vägkanter och ruderatmark. Arten härstammar från Nordamerika. Första fynduppgift som förvildad är från Skåne och publicerades 1927. Arten har dock ofta förväxlats med kanadensiskt gullris (S. candensis) och uppgiften är därför osäker (Hylander 1971).

Användning. Höstgullris odlas som prydnadsväxt i trädgårdar.

Etymologi. Artnamnet gigantea kommer av latinets gigas (jätte) och betyder 'mycket stor'.

Referenser