Fjällbinka

Erigeron uniflorus L.

Vetenskapliga synonym: E. eriocephalus J. Vahl (ssp. eriocephalus)
Svenska synonym: vitbinka (ssp. eriocephalus)

Snøbakkestjerne (ssp. uniflorus), Ullbakkestjerne (ssp. eriocephalus) Sne-bakkestjerne (ssp. uniflorus), Uld-bakkestjerne (ssp. eriocephalus) Tunturikallioinen Fjallakobbi Dwarf Fleabane Einköpfiges Berufkraut

Beskrivning. Fjällbinka är en flerårig, vithårig ört med en kort stjälk och en förhållandevis stor ensam korg med korta vitaktiga strålblommor. Stjälken blir bara drygt en decimeter hög och bladen är smalt tunglika eller spatelformade och sitter strödda på stjälken och samlade i en basal bladrosett. Fjällbinka blommar i juli-augusti. Blomkorgarna sitter ensamma och har rundad eller tvär bas och holkfjäll som är starkt håriga av vitaktiga, rosa eller violetta hår. Blommorna är av två slag, dels vita eller rosa tunglika strålblommor, dels talrika gula rörlika diskblommor. Arten har två underarter som ibland betraktas som skilda arter. Huvudunderarten fjällbinka (ssp. uniflorus) har tilltryckta, i spetsen kala holkfjäll medan den andra underarten, vitbinka (ssp. eriocephalus (J. Vahl) Cronquist), har mer utböjda och ända till spetsen håriga holkfjäll.
Fjällbinka liknar mest svartbinka (E. humilis), men den senare är mer lågväxt och skiljs genom att korgarna har killik bas och svartviolett behåring på holkfjällen. Arten rosenbinka (E. borealis) skiljs genom att dess korgar har blommor av tre slag och genom sina vackert rosa strålblommor.

Utbredning. Fjällbinka är allmän i hela fjällområdet. Den är kalkgynnad och växer på fuktängar med låg vegetation, klipphyllor och vid snölegor. Underarten vitbinka (ssp. eriocephalus) är sällsynt, fast med samma levnadsbetingelser som huvudunderarten. Första fynduppgift är från Lappland och publicerades 1720 (Nordstedt 1920).

Etymologi. Artnamnet uniflorus kommer av latinets unus (en) och flos (blomma), namnet betyder enblommig och syftar på den ensamma blomkorgen.

Referenser

"Den har så fullständigt ett Bellis-liknande utseende, att en i botaniken obevandrad lätteligen skulle kunna taga den för sagda växt, såvida ej fodret, isynnerhet före blommans utslående, såge ut som ett ludet klot. Två, tre eller fyra, men ofta äfven ett enda blad finnes på stjälken, hvilken efter afslutad blomning utväxer till dubbel eller tredubbel längd."

Ur Flora Lapponica av Carl von Linné (1737), i svensk översättning av T. M. Fries (1905)